SVENSKA RADIOARKIVET

 

FM-PIRATER I STCKHOLM

detta sammandrag hur Stockholms FM-pirater lät, men om din favorit-pirat inte finns med där kanske den finns med här:


Den här andra sidan handlar om piraterna från och med 1976. Klicka om du vill läsa om piraterna som var före 1976.

1976 Radio Maranata

Radio Maranata bedrev intensiv piratradioverksamhet på olika platser i Sverige i mitten av 70-talet. Efter närradions start några år senare flyttades verksamheten dit och antog lite mer lagliga former. Men ända från det tidiga 60-talet och fortfarande 30 år senare var Maranata synonymt med pastorn Arne Imsen (1930-1999). Han blev 68 år och syns här på bilden till höger. Hans namn utnyttjades ofta på kvällstidningarnas löpsedlar där de lockade tidningsköparna att läsa om hans kontroversiella utspel i olika frågor. Han var bland annat känd förespråkare för barnaga och drog också på sig misstankar om ekonomiska oegentligheter, och när det gällde piratradio ansåg han sig ha stöd från en högre makt än de jordiska och menade därför att myndigheterna inte hade rätt att ingripa.

Aftonbladet 18 augusti 1975: (helsida) Nu predikar Imsen i piratradio söker illegalt nya vägar för att nå ut med sitt budskap
Söderort feb 1976: Maranata--ledare beredd gå i fängelse för piratsändning
Vårt folk behöver evangelium. Imsen i studion där de olagliga radioprogrammen spelas in.
Söderort 25 mars 1976: Imsenpiraterna flydde hals över huvud
I onsdags kväll lyckades polisen pejla den illegala sändaren i en söderförort. Imsen togs till kriminalen för förhör.

Radio Maranata sände i början med den rörbestyckade AGA-sändaren, och den 25 mars 1976 hittades den av televerket i en skogsbacke vid den (numera) nedlagda Lövlundsskolan i Gubbängen där den togs i beslag. Inga personer fanns på plats men programmet i bandspelaren hade inspelningar med Arne Imsens mycket välkända röst. Han begärdes därför in till förhör hos kriminalinspektör Stig Mattsson vid Västbergapolisen, men enligt uppgift kom man ingen vart med Imsen. Förhöret urartade istället i en dispyt i ideologiska frågor kring barnaga, homosexualitet m.m. Sändningarna hade då pågått i en månad på onsdags- och fredagskvällar.

Förutom i Stockholmsområdet blev Radio Maranata ett ärende även för Västeråspolisen. Se bilden av pressklippet här till vänster där de marknadsför sin sändning över Västerås-området. Det hela började när Radio Maranata hade kommit på idén att skicka upp sändare i luftballong, och därmed från mycket hög höjd kunna få en rejäl räckvidd även med en relativt effektsvag sändare - en idé som de visserligen inte var först med. Radio Maranata marknadsförde idén ändå som om de var först med denna snilleblixt och i tidningen Se kan man läsa om planerna:

SE vecka 2 1977 (två helsidesuppslag): Guds ord ska höras i varje vrå! - Hundratals piratsändare skall spridas över landet.

När de så skulle göra verklighet av planerna den 15 april 1977 så upptäckte en person i Västerås efter sändningen en vit låda som låg innanför ett staket i Hagaområdet. Han tyckte att lådan såg mystisk ut och larmade polisen, som skrev en rapport om händelsen dagen därpå. Däri berättas om lådan med måtten 45x30x18cm och gjord av frigolit och på den var monterad en antenn med 4 metallspröt och på utsidan fanns även 6 sladdar som var sammankopplade med kontakter. Lådan hade då flugit med hjälp av fyra stycken väderballonger som satts fast med snören i lådan. När lådan hittades var ballongerna trasiga - de hade sannolikt spruckit när de kommit upp på högre luftlager, kanske ett par tusen meter, och därmed svällt upp i det lägre omgivande lufttrycket där uppe. Lådans vikt med sitt innehåll var 2,8kg, och i lådan fanns sändaren, vars uteffekt av Televerket uppmättes till 13 watt, och några NiCd-ackumulatorer som var seriekopplade för att uppnå 12 volt. Där fanns också en kassettbandspelare Philips N2607 med ett C120-band och på det fanns programmet, som följaktligen var en timme långt. I början av programmet hördes en kvinnoröst som sade: Detta är den fria revolutionära väckelsekristna radiostationen 'Utanför Lägret'. För programmet svarar AUL-gruppen. Vi hoppas att programmet skall väcka till omvändelse och frälsning. Välkommen att lyssna.
Det var en slump att lådan med sitt innehåll råkade ramla ner invid självaste F 1, Västmanlands flygflottilj i Västerås. I polisrapporten anges också att lådan under sin luftfärd måste ha utgjort en stor fara för flygtrafiken, men säkert fick man uppifrån den höga höjden ett mycket bra täckningsområde. Sändarfrekvensen var vid detta tillfället cirka 103 MHz istället för den tidigare marknadsförda frekvensen kring 88 MHz. Radio Maranatas lite slumpmässiga val av sändarfrekvens kan ha medverkat mycket till att deras sändningar tycks ha haft mycket liten publik.
DN skrev efteråt så här om luftballongförsöket:
DN 20 april 1977: Maranatas luftballong sprack sönder - En tre kilo tung piratradiosändare slog på måndagen ned några hundra meter från flygflottiljen i Västerås

1976 Trion som gav upp och lämnade Sverige
Från Stockholms FM-pirater till KROQ i Los Angeles kan avståndet tyckas astronomiskt. Men för Egil Aalvik på Radio Stockholm blev det en sann framgångssaga.
 

Radio Stockholm - detta namn var 1976 ledigt; lokalradiostationen Radio Stockholm startade först året efter denna pirat, våren 1977. Piraten kallade sig även BIG 98 och hade tryckt upp dekaler och producerat för sin tid proffsiga vocoder-jinglar och hade egna artistpromos där den då exklusiva discodrottningen Gloria Gaynor uttalade sig om Radio Stockholms förträfflighet. Gänget bakom Radio Stockholm bestod av trion Bruce Knopper, Egil Aalvik och Hans Attersjö.

Hans var den främste teknikern i gänget, och han berättar att Radio Stockholm genomförde cirka 8-10 sändningar. I början var det ett par-tre testsändningar med samma kassett och enkla jingles och de testade med olika lösningar för antenn och sändningsplatser. Sändaren köptes från en surplusfirma i Malmö som hette CPC / Elektronikhuset, som hade en del 160MHz och 70MHz AGA-sändare men även 100MHz versioner - Taxi i Malmö var en av de sista att lämna 100-103MHz-bandet, och Hans valde att utgå från en sådan och bygga om den för 98,3 MHz, som då var en ledig glugg i Stockholms-etern och låg precis en MHz under P3-sändaren. Han byggde även en fjärrstyrd avstängning av sändaren ifall någon av observatörerna i bilarna runt omkring såg något konstigt.

Den första sändningen gick från Bagarmossen men den sändningen fick dålig räckvidd. Läget var kanske inte så bra, eller så var det för att sändningarna då skedde med ganska svag uteffekt, 6-8W, och med en kvartsvågs GP-antenn. I början hade de även kvar den ganska smalbandiga modulationen som rörsändaren hade i ursprungliga taxisändar-utförandet. Sändaren var då kristallstyrd med bara en lätt modifiering av oscillator och modulator. Men Hans byggde om oscillatorn som frisvängande och därmed uppnåddes en ljudkvalitativ förbättring av modulationen. Undertecknad minns att sändarfrekvensen låg mycket stabil och ljudet höll bra kvalitet när sändaren ett par år senare kom till användning för Radio 98.

Ytterligare en modifiering utfördes för högspänningen till anoderna i den rörbestyckade sändaren. Omformaren, ursprungligen en så kallad vibratoromformare kompletterades med en 12V->270V roterande omvandlare för att ytterligare höja anodspänningen till slutsteget. Utrymme för den extra omvandlaren ordnades genom att montera den på mottagarchassiets plats i AGA-sändarens hölje, och omvandlarens högspänning kopplades i serie med utspänningen från den ordinarie vibratoromformarens spänning. Genom den modifieringen uppnåddes en effektökning till cirka 25W ut när batteriet var fulladdat. Hans mätte då med en Baird uteffektmätare och anoderna i slutsteget glödde blått och skönt med lite rött i mitten. En nackdel med roterande omformare är att en sådan har dålig energiomsättning - stora effektförluster. Därför blev det efter ombyggnaden även nödvändigt med ett större lastbilsbatteri, vilket allt sammantaget medförde en förbättring av den utvunna HF-energin. Men det stora batteriet ökade förstås också den redan tidigare så tunga bördan när man skulle bära all utrustning.

KROQ FM, March 1984 - "The Swedish Egil" (Egil Aalvik ). Inspelning och foto från samma tillfälle, tagna av Göran Lindemark när han besökte stationen.
Radio Stockholm provsänder vårvintern 1976. Som deejay hörs en 8 år yngre Egil Aalvik än vid ovanstående tillfälle.

Antennen byttes till en 5/8 GP. Man använde också ett antal maströr av det slag som träs på varann, ett efter ett, och nådde på så vis en bra höjning av antennen över omgivningen. Det var nog 6 maströr med sådär 1,60 meters längd. Det nödvändiggjorde förstås också att masten säkrades med staglinor som angjordes i marken med tältpinnar. Man bytte ut koaxialkabeln till en halvtumskabel med lägre förlust, en FSJ4-50.

En av de bästa sändningsplatserna som Radio Stockholm utnyttjade anger Hans till det lilla berget vid Norrtull - ett område som sedan dess totalt förvandlats. De sände några gånger, kanske tre, från berget vid Södersjukhuset, vilket inte gav så bra räckvidd norrut men desto bättre söderut. Platsen vid Södersjukhuset var dock besvärlig på så vis att de där hade lång och besvärlig väg att gå med den tunga utrustningen från bilen till sändningsplatsen. De återkom sedan ett par gånger med sändningar från Norrtull innan trion skingrades, när först Egil, och senare också Bruce, försvann till USA. Även Hans flyttade till USA, och till Kalifornien, liksom de andra, men ingen av de tre valde målet för någon återförening där. Hans råkade träffa Bruce någon gång på nittiotalet i Los Angeles, men det var bara av en händelse.

Att Radio Stockholm inte gav mer uppmärksamhet måste ha berott på de tidsmässigt oregelbundna sändningarna. Två år efter att äventyren kring Radio Stockholm upphört sålde Hans Attersjö i januari 1978 sändaren vidare till Hasse Eriksson på vad som sen fick namnet Radio 98. Hasse (Radio 98) hade satt in en annons (här till höger) där han efterlyste en FM-sändare. Namnet kom förstås av vad som varit deras frekvens, 98 (komma tre), men kom sålunda alltså i arv genom sändarköpet, och därför bara en slump för Radio 98. Med sändaren följde också kassetten med ett av Radio Stockholms testprogram från våren 1976. Jag hörde programmet och upplevde att det lät proffsigt med en lite mystiskt spännande disc jockey-röst. Jag blev faktiskt rätt fångad, men fick upprepa önskemålet många gånger till Hasse innan han äntligen lät mig låna kassetten. Det Hasse inte upplevde som något speciellt har visat sig vara disc jockeyn "Swedish Egil Aalvik", som blev en berömdhet bland annat KROQ, Los Angeles.

1977 Ett folkpartiutspel

Ur piratradiosynpunkt blev 1977 ett inte så spännande år. Men ett visst rabalder väckte tidningen Radikal-Liberalen. Med tidningens bakgrund i Folkpartiet, som då dessutom var i regeringsställning, var det synnerligen förbryllande med tidningens hurtfriska uppmaningar till lagbrott och tips och råd om hur man kommer undan med det. Tidningen bjöd på komplett beskrivning för bygge av FM-sändare med mönstret för kretskortet färdigt att kalkera. Men trots detta uppstod ingen omedelbar efterföljd, vare sig för tidningen eller för piratradioaktiviteten.
Radikalliberalen Nr4-77: Närradio - eller piratradio? (hela tidningen som pdf-dokument 5 MB).
Expressen 11 februari 1978: Ungliberal handbok - Krossa radiomonopolet, bygg olaglig sändare.

1978 Radio 98 - Station of Soul
Vår disc jockey Sven ”Benny Boogie" Hallberg och i soffan Ulf "Chris Brewster" Bengtsson.
Skymtande längst ner till höger Hans ”Freaky Deaky” Eriksson. Sven har den extremt lilla
mixern - inte mycket större än en tändsticksask - gömd mellan knäna. Övriga delar i ljudut-
rustningen är enda skivspelaren (Sansui), kassettdäcket (Nakamichi 600), RCF-mikrofonen
och en Philips rullbandspelare. Lokalen är hemma i Svens etta, Lagmansvägen i Huddinge.
 
 
 
 
 

I januari 1978 uppmärksammade en god vän mig på den förut nämnda, för sin tid så märkliga radannonsen i DN. Under ”Köpes” hade någon satt in en annons om ”FM sändare 87-106MHz” mitt ibland de andra annonserna om spinnrockar, optimistjollar och gamla korkskruvar. Det var nästan lika uppseendeväckande - då - som om det hade varit en annons om "Kärnkraftverk 100megawatt köpes. Ring mig!"

Jag ringde upp numret, och kom i kontakt med en person som hade ett forcerat sätt och lät som någon med många järn i elden. Hasse Eriksson var namnet - han skulle förresten något år senare namnändra till Hans Christopher.

Ett par dar efter första samtalet blev jag uppringd av Hasse som ville höra min åsikt om hörbarheten för sändaren. Han hade redan hunnit få napp på sin annons, och sändaren var köpt.

Enligt Hasse låg sändaren ”strax under P3”. Med luren mot örat började jag ratta på närmaste radio och hörde någon discolåt på frekvensen 98,3 MHz.

Hasse hörde genom luren och bekräftade att jag hade hittat det han sände, och jag kunde konstatera att den gick in starkt på Tornslingan 35 i Trångsund, där jag då bodde. Hasse bodde i en lägenhet i närhet av Skanstull och Medborgarplatsen.
Så började en piratradioverksamhet som för mig och mina kumpaner skulle prägla hela året 1978, men som nog också kan sägas ha gett minnen för livet.

Söderort var en gratistidning med stor spridning i förorterna söder om stan, på samma sätt som "Mitt i.." är det numera, och där fick vi bästa tänkbara publicitet :
Söderort 29 mars 1978: Ny piratradio sänder över söderförort - Mest är det popmusik som strömmar ut från Radio 98. Så kallas radiosändaren av de fyra programmakarna.
Söderort 29 mars 1978: (fortsättningen inne i tidningen på ovanstående) - Den lilla radiostationen med de stora möjligheterna! Stationen som vågar utmana Sveriges Radio! Så presenterar sig nystartade Radio 98. Fyra killar i 20-årsåldern, varje söndag mellan 20 och 21 går deras program ut över hela Stockholm.
Radio 98 söndag 2 april 1978 (stereo) 61 minuter lång inspelning- *Mr. C* (Sven Hallberg) och *Freaky Deaky* (Hasse Eriksson). Komplett inspelning, men ovisst om sändningen blev lika lång som inspelningen.

Prof. Alex Nordström,
Radio 98 Utvecklingslab.
International Reply Coupon

Jag var stationens tekniske begåvning, ”Alex Nordström”, ibland omnämnd som professor vid Radio 98:s Utvecklingslaboratorium, och också den som tog emot lyssnarbreven från vår poste restante-adress. Jag var uppriktigt sagt lite skärrad ibland för turerna till det postkontor i Stockholm där vi hämtade ut breven. Där fick jag i postluckan tala om att jag skulle hämta brev till Poste Restande Radio 98. Det var faktiskt inte någon alltför långsökt tanke att någon polis skulle ha kunnat posterats ut för att bevaka kontoret. Det förefaller naturligtvis överdrivet och konspiratoriskt idag att tro något sådant, "hade inte polisen viktigare saker än så att ägna sig åt?" Nej, på den tiden ansågs det SÅ viktigt att jaga radiopirater att det prioriterades, men dock så klarade vi oss.

När det blev dags för höstsäsong tog jag istället kontakt med en för piratradio särskild adressförmedling som redan var välkänd bland kortvågspiraterna, och det kändes som en mycket tryggare lösning. Lyssnarna uppmanades då att skicka breven via en adress i holländska Dedemsvaart, och därifrån återsändes breven vidare direkt hem till mig, och vi fick faktiskt förvånansvärt många lyssnarbrev per vecka, oftast minst ett tiotal. Detta var långt fler än vad som hade förväntats med tanke på den krångliga adressen, som ju dessutom krävde att brevskrivaren kostade på extra utlandsporto. En gång per vecka åkte jag hem till Hasses föräldrahem i Farsta och lämnade lyssnarposten för vidare befordran till Hasse och Sven. Dedemsvaartadressen existerar inte längre men har, så här många år efteråt, förundrat mig. Den gick till något som kallades Free Radio Service och man betalade den ytterst blygsamma summan av 12 IRC för brevförmedlingen. IRC, på svenska internationell svarskupong, var ett vanligt internationellt betalningssätt för småbelopp innan internetbetalning tog över. Värdet på en IRC motsvarade ungefär ett brevporto och köptes / löstes in hos Posten, och det undanröjde helt växlingsproblem med olika valutor. Brevförmedlingen via Holland fungerade perfekt för oss under Radio 98:s höstsäsong och vi fick inga krav om ytterligare betalning trots att bara returportot till Sverige från Holland måste ha kostat mer än den avgift de begärde.

I vissa avseenden levde vi på ett sätt som påminde om gamla spionromaner med hemliga mötesplatser och att vi aktade noga från att dryfta några detaljer kring vår verksamhet i telefonsamtal. Mycket kan förefalla överspänt när man betraktar det så här i backspegeln. Men vår radioverksamhet ansågs som ett så allvarligt brott att det i dåtida rättspraxis kunde ge strängare straff än t.ex. rattonykterhet - i lagens mening sågs vi som "tunga" brottslingar. Det framkom då liksom det framkommit senare, att reglerna kring telefonavlyssning som formellt finns inskrivna i lagen ofta tillämpades på ett mer pragmatiskt sätt av svenska "rättsvårdande" myndigheter än vad lagen egentligen tillät. I det här specifika fallet var det dessutom bekvämt ordnat för den statliga myndighet som hade till uppgift att pejla in oss, att det var samma myndighet som också ansvarade för telefonnätet. Bättre för oss att vara försiktiga än att ångra sig efteråt.


Ett lyssnarbrev från den 3 april 1978


Mitt i Huddinge
, 12 januari 2010

Radio 98, originalsändaren

Vi åkte aldrig fast, men vår första sändare blev beslagtagen av polis och Televerk söndagen den 7 maj 1978 - själva programmet finns bevarat och kan höras här nedan :
Radio 98 7 maj 1978 (stereo) Televerket och polisen beslagtog sändaren men kassetten räddades. komplett 46 minuter.
Expressen 8 maj 1978: Polisen tystade Radio "88" [OBS! felaktighet, artikeln gäller inte Radio 88 utan Radio 98] - Televerket och polisen pejlade in piratradion igår kväll. Sändaren spårades till ett hustak i närheten av Norr Mälarstrand.
DN 9 maj 1978: Radio 98 hade station på taknock - Piratsändaren som de senaste månaderna sänt skvalmusik blandad med reklam var monterad på taknocken till en fastighet på Pontonjärgatan på Kungsholmen.
SvD 9 maj 1978: Piratsändare hittad på tak - Efter två månader kunde televerket och polisen på söndagskvällen pejla in piratradion. Sändaren spårades till ett hustak på Pontonjärgatan på Kungsholmen. Polisen tog sändaren i beslag.
Aftonbladet 16 maj 1978: Radioprogrammet som jagas av polisen - -Sveriges Radio sänder bara "Svenne-musik", inget för ungdomar. Vi vill ha lite action i programmet, väcka opinion mot radiomonopolet. Sju söndagar har de sänt disco. -Vi är förvånade att polisen imte har viktigare saker att syssla med än att jaga oss för en så här oskyldig grej, säger piratkillarna.

Därmed uppstod ett påtvingat längre sommaruppehåll i sändningarna, och många diskussioner mellan Hasse och mig om hur vi skulle göra med fortsättningen. Ett par veckor efter beslaget av sändaren kom ett brev till den poste restante-adress som vi fortfarande begagnade. Brevet kom från den för dåtida pirater så välkände konstapel Stig Mattsson, som var den inom polisen som hade mest samröre med televerkets pejlare Uffe Altin och Ronald Persson. Konstapel Mattson riktade sig i brevet till de ansvariga för Radio 98, och han påstod i brevet att det redan var känt hos polisen vilka vi var. Därför föreslog Mattsson att vi frivilligt skulle träda fram och avslöja oss för att på så vis komma ifråga för en lindrigare bestraffning.

Jag förstod direkt att detta var en fint från polisen men Hasse var fylld av ängslan över orden att vi var kända. Han ville nappa på erbjudandet och anmäla sig hos polisen. Ett något irriterat meningsutbyte följde, men när han avslutade samtalet uttryckte Hasse sitt beslut att göra polisen till viljes. Polisen är proffs på att förhöra sådana ynglingar som Hasse då var, och det var mycket troligt att han också skulle ha kunnat lockas att avslöja oss andra, med de straff det kunde leda till för var och en av oss.

Nu blev det lyckligtvis inte så. Hasse anmälde sig inte, och sommaren kom och gick och vi förblev ostraffade. Kontakterna mellan mig och Hasse fortsatte. Jag råkade vid något tillfälle berätta för honom om de många kortvågspirater som förekom på den tiden. De brukade sända på söndagsförmiddagarna på 49-metersbandet. Det var främst två pirater som uppnått berömmelse i detta obskyra sammanhang: Radio Viking - en dansk-och-engelskspråkig pirat med en skrattande disc jockey, Poul Foged, med pseudonymen Poul Dane. Den andra mest kände piraten var RBI – Radio Baltic International. Många spekulationer förekom om varifrån RBI sände sina program; Finland var ett tips, Öland ett annat. En del ville till och med påstå att det kunde vara från det då sovjetiska Estland. Ja, det var stor mystik kring dessa kortvågspirater eftersom de, genom den speciella vågutbredningen över kortvåg, kunde höras över stora distanser, nästan lika bra om man var bortåt hundra mil från sändaren eller bara någon enda mil. Just det här triggade Hasses intresse, och det var ju förståeligt eftersom förhållandena kunde göra det krångligare för Televerkets pejlare.

Hasse uttalade sig mer och mer om att låta Radio 98 övergå till att bli kortvågspirat, men rimligtvis i så fall med annat namn. Nackdelen med att sända på kortvåg var att sändningarna i realiteten endast skulle höras av de som genom intresse för långdistansmottagning, s.k. DX-ing, hade den speciella mottagningsapparatur som behövdes. Dessa DX-ares främsta intresse handlar om att samla på s.k. QSL-kort, som utgör beviset att de lyckats med prestationen att höra en unik och "svårfångad" radiostation. Vi ville nå den vanliga allmänheten i Sverige, och främst ungdomar, som var vår målgrupp. Hade vi övergått till att bli kortvågspirater skulle vi precis som alla andra kortvågspirater totalt missat syftet med vår verksamhet; att utgöra ett argument för fri radio i Sverige.

Under våra sändningar på våren 1978 hade vi också fått bekantskap med de pejlargäng som hade som hobby att vara ute i bil under våra sändningar och försöka hitta sändaren. Det brukar kallas ”rävjakt” och var som en radioteknisk sport där förstapriset utgjordes av äran att vara först framme vid sändaren, och flera olika gäng var ute och lyssnade och pejlade. För kommunikation mellan de olika gängen använde de en för den tiden avancerad walkie-talkie – det här var ju mer än 15 år innan mobiltelefoner skulle bli vanliga hos allmänheten. Privatpejlare var oftast imponerande i sin skicklighet att snabbt hitta sändaren. Det var inte alls ovanligt att de var framme vid vår sändningsplats inom tio minuter efter att vi startat sändningen, och detta var förstås ibland till förtrytelse för oss när vi trodde att vi hade hittat en riktigt svårfunnen lokalitet. Men lyckligtvis hade dessa skickliga pejlare ingen önskan att hindra vår verksamhet, utan tvärtom;
vi utgjorde förutsättningen för den sport, eller hobby, som roade dem.
Men ibland hade vi ändå svårt att inte blanda ihop dem med de från myndigheterna yrkesverksamma pejlarna. De ökade vår redan stora nervositet att kanske åka fast för våra gärningar.

Det mest skickliga privatpejlargänget kallades Flamingo och hade som huvudfigur en Anders Pravitz, till vardags serviceingenjör hos Elfa och jobbade med tekniskt underhåll på radiosändare. Elfa var då generalagentur för ett flertal professionellt inriktade varumärken för sådan utrustning. Jag hade fått mycket bra kontakt med Anders gäng som gick under namnet "Flamingo", och jag nämnde för honom om Hasses idéer att göra om Radio 98 till en kortvågspirat. Anders ogillade Hasses idé lika mycket som jag gjorde, och någon vecka senare ringde Anders mig och föreslog att vi skulle ses hemma hos honom i Järfälla. Där på köksbordet visade han mig den sändarkonstruktion som sen skulle bli modell för Radio 98:s nya sändare.

Förutsättningen var att jag själv skulle bygga den. På den tiden jobbade jag som servicekille på bandspelare, med Studer och Nagra och hade lärt mig det mesta till yrket som hemmabyggare. Att bygga ihop sändaren utgjorde alltså ingen svårighet för mig, jag hade konstruerat, etsat och borrat kretskort förr, visserligen mest audioförstärkare, men Anders gav mig tips och råd som överbryggade alla eventuella svårigheter. Sändaren var avdelad i två enheter i varsin zinkbox. Den första innehöll drivsteget och den andra slutsteget. Den kom att användas till mitten av december 1978 och skulle senare även bli sändare för Frasses Radiostation och Radio Stardust. Sändaren var mycket mer effektiv än den gamla, och den klarade sig bra med ett litet motorcykelbatteri. Därmed blev jobbet att rigga upp sändaren inför sändningen, och att sedan ta ner den igen, mycket lättare.

Radio 98 söndag 24 september - Nypremiär med nya sändaren. Komplett 44 minuter.

Jag ritade ihop en byggbeskrivning på vår sändare, och kopior erbjöds sedan till lyssnarna i våra program. De behövde bara skicka in sin önskan per brev till oss. Brevskörden ökade, och många efterfrågade just byggbeskrivningen, och ibland återkom sådana som redan fått byggbeskrivningen och ville få kompletterande byggtekniska frågor besvarade, och jag gjorde så gott jag kunde. Ändå dröjde det bortåt ett år innan den stora strömmen av pirater kom igång.

Eftersom Elfas namn upprepas i byggbeskrivningen så kunde man också i deras butik i Solna märka en ökad efterfrågan på bland annat de beskrivna special-transistorerna, som ju annars hade sålts i mycket ringa omfattning. Även de gjutna zinkboxarna fick en märkbart ökad försäljning.

En av alla händelser kring Radio 98 var när Sveriges Radio under veckorna en period körde trailers för ett program kallat Neonmagasinet. I dessa trailers använde man sig av inklippta fragment ur Radio 98:s sändningar blandat med lika korta fragment ur Clabbes "Rakt över disc". Klart att vi blev undrande hur vi kunde hamna i detta sammanhang, och vi lyssnade på programmet i tron att det på något vis skulle ha någon beröring med oss, Radio 98 eller på annat sätt med fri radio. Detta pågick i veckor, men ingenting av det som trailern gav sken av fanns med i programmen.


SR Neonmagasinet, trailer

Radio 98 söndag 15 okt 1978 (stereo) - komplett 30 min.
Radio 98 söndag 5 nov 1978 (stereo) - komplett 28 min.
Radio 98 söndag 19 nov 1978 (stereo) - komplett 45 min.

 

Allt arbete som rörde sändaren, framför allt att reka och sätta upp den på nya sändningsplatser varje söndag, och sedan hämta den igen – oftast på måndagkvällen - blev lättare under höstsäsongen än det hade varit under våren med den gamla sändaren. Men så småningom kändes det ändå ganska tradigt för de inblandade. Hasse var den som bar den största bördan, och för det mesta hördes sändningarna bra. Men det hände också att jag tyckte mig ha anledning att framföra synpunkter när sändningarna hörts dåligt. Jag var den ende i gänget som hade radiotekniskt kunnande, men stämningen mellan mig och Hasse var aldrig bra hur inlindat och diplomatiskt jag försökte framföra synpunkter. Även jag hoppade ibland in i sysslan att rigga upp sändaren, och jag fick då känna av de jobbiga sidor som förvisso fanns i detta. I stort sett hela söndagarna gick åt - man hade ju en tid "spikad" som inte fick missas, och så måste sändaren vara förberedd, batteriet laddat, kassetten med nya programmet hämtad. Men mest var det ju oron att åka fast, och att springa omkring i höstblöta skogar. Ibland i snöslask, och oftast dessutom i kvällsmörker. Att ramla och skava sig mot vassa bergsidor. Att nödgas plaska ut i ett kärr som fanns i vägen.

Jag minns särskilt den gången när jag under mer än en timme sprang vilse i mörkret och den regnblöta terrängen - talangen från min far, som var ett "ess" i orienteringssporten har inte satt några spår hos mig. Det här hände efter att jag hade startat sändaren och haft för avsikt att springa tillbaka halvkilometern till där jag hade min bil stående. Som radiofantast hade jag en mängd dekaler för spännande engelska radiostationer på bilens rutor – Capital Radio, Radio Caroline, Radio Victory, Radio London – jag var annars stolt att visa upp att här var det en som var galen i radio! Men här i skogen hade det också kunnat utgöra en bra ledtråd för polisen och Televerkets pejlare om de hade hittat bilen medan jag sprang i skogen och inte kunde hitta ut. Mycket sent omsider hittade jag ändå till bilen och kunde köra hem - lerig, frusen och omskakad. Men det jag mest av allt hade varit rädd för; att bilen skulle vara satt under bevakning av någon konstapel Mattsson eller piratpejlare Althin, nej, den rädslan var trots allt överdriven den här gången. Jag och de andra på Radio 98 hade ofta änglavakt även om vi kanske inte hade gjort oss så värst förtjänta av hjälp från så fromma makter.

Vid ett annat tillfälle när jag pratade med Hasse i telefon en fredag fick jag under samtalets gång, när jag frågade om sändaren, veta att han fortfarande inte hade hämtat den. Den hängde kvar i ett träd i skogen. Jag fick i hast be om ett par timmars ledigt från mitt jobb och åkte själv iväg till Masmoberget och hämtade sändaren, som jag hittade 2 meter upp i ett träd utmed en motionsslinga. Många hurtbullar hade nog sprungit förbi och undrat vad det var för konstig manick som hängde där. Tur för oss att ingen hade tagit den…

Det var uppenbart att gänget hade tappat stinget, men om man utan att åka fast ska ägna sig åt det slag av kriminaliserad verksamhet som piratradio är så går det bara om disciplinen är på topp. När det senare visade sig att Hasse använt samma sändningsplats tre söndagar i rad ansåg jag att det var dags att ta sin Mats ur skolan. Förutom riskerna att åka fast, som det innebar att sända från samma plats, fanns också problemet att sändningsplatsen ifråga gav usel hörbarhet åt sändningen, vilket lyssnarbrev klagat på. Sändarplatsen ifråga var i en ungtall omgiven av en krans av höga hyreshus runt omkring – ingen öppning för radiovågorna att kunna utbreda sig till omgivningen utanför. Det var den 10 december 1978 i närheten av Västbodaskolan i de västliga delarna av Farsta, där jag, omgiven av lekande barn i en kälkbacke klättrade upp i den lilla tallen och plockade ner 3-elementsantennen och en grön canvasväska i vilken bandspelaren, MC-batteriet och sändardosorna fanns samlade – jag har förresten fortfarande originalinspelningen där Sven i inledningen försöker trösta lyssnarna som klagat på den dåliga hörbarheten. Men trots dessa många klagomål upprepades det alltså att samma olämpliga sändarplats valdes

Radio 98 224kbps mp3 - söndag 10 december 1978 - komplett 36 min.

 

Att kamratandan trampats sönder visade sig nästa söndag, den 17 december, när Radio 98 hade sin avskedssändning helt utanför min medverkan. Man sände då med hjälp av en sändare tillhörande en person som var känd som "Janne på Berget". Sändningen skedde från Brandbergen, och kallades "Radio 98 Christmas Show". I programmet intervjuas en privat piratpejlare som helt felaktigt i programmet beskylls för att ha stulit sändaren föregående söndag

Radio 98 söndag 17 dec 1978 - Finalprogrammet via FM med svag mottagningskvalité. Sändaren fanns i Brandbergen och mottagning skedde i Trångsund.

Programmet visar att ingen av de andra i gänget visste någonting om mitt förehavande, att jag hade tagit sändaren. Men trots detta var det alltså ingen som underrättade mig om vad som hänt! Min bedömning av läget den föregående söndagen bekräftades alltså som den rätta:
För de andra var det fortfarande kul att göra program, och kreativiteten fanns fortfarande, men något bra team var vi inte!

1979 Radio Angelica

Radio Angelica sände med premiär den 22 april 1979 från Masmobergets topp (90 m.ö.h.). Fick minimal uppmärksamhet på grund av att de efter premiären på 98,3 MHz valde att till de två efterföljande sändningarna skifta frekvens till 101 MHz och (de totalt tre) sändningarna skedde dessutom med 14 dagars mellanrum. Ordinarie dj var Johan Sköld, som kallade sig "Major Big Biggles" och station manager - som själv aldrig hördes i sändningarna - var Karl-Erik Färdigh. I det sista programmet hade man dessutom Sven "Benny Boogie" Hallberg från då avsomnade Radio 98 som gäst-dj. Besluten om plötslig frekvensändring och sändning endast varannan vecka var saker som inte befrämjade någon framgång för projektet.

1979 Radio Rabbit

Radio Rabbit var den första stockholmspiraten som sände i stereo, och dessutom med bra ljudkvalitet. Sändningspremiären gick den 16 september 1979 kl 21, men totalt blev det sen bara 5 söndagar varefter sändningarna upphörde efter en knapp månads sändningar den 14 oktober. De återkom med bara en sändning några månader senare men försvann sen helt. Även om Radio Angelica hade varit före att välja 101 MHz för sina sändningar var det nog ändå med Radio Rabbit som frekvensområdet kring 101 etablerades, blev det gängse, där fler pirater sen skulle lägga sina sändningar. Bakom Radio Rabbit fanns nog minst en radiotekniskt mycket kunnig person som måste ha haft bra känningar bland pejlarna, i alla fall de pejlare som var ute på grund av hobbyintresse. Stationen hade dessutom något så ovanligt i detta sammanhang som en kvinnlig deejay, och hon brukade dela ut glada gliringar och hälsningar till piratpejlarna.

1980 Frasses Radiostation - parodin på hur de andra lät

Efter sammanbrottet för Radio 98 hade jag sändaren liggande i en hurtslåda hemma. Den hade legat där i mer än ett halvår innan den kom till användning igen. Jag hade fått en idé och testade att sätta ihop program i form av en lite plojig pirat, samtidigt som jag fått mycket inspiration av att lyssna på Kenny Everett. Bland annat hade jag imponerats av hans sätt att göra musikmixar, där den ena låten elegant vävde över i nästa. Redan innan jag hade hört Kenny Everett så hade jag varit road av att göra liknande musikmixar, men efter att ha hört hans program blev det som ett stort bubblande behov hos mig. Det var den ungefärliga utgångspunkten som fick mig att börja med Frasses Radiostation.

Frasses Radiostation - ett stilprov.

Radio Stardust -nedan- efterföljare till Frasses Radiostation. Odlades fram mellan mig, Lennart Stendahl och Sven Hallberg, vars far fick spela inlejd hurtglad, självbelåtet vitsande hallåman.
Radio Stardust första sändningen. Söndag 6 februari 1983.
Radio Stardust andra sändningen enligt samma idé som ovan. Söndag 13 februari 1983.
Radio Stardusts jingelpaket och reklam.

Frasse skulle vara töntig, prata i näsan och lite läspande. ”R” skulle uttalas nästan som ”j” och alla ”s” skulle vara lätt undertryckta, så att det lät som ”Fjatheth jadjåchtachooon” (här överdrivet utskrivet). Jag använde mig av en miniatyrmikrofon – en äldre variant på vad som kallas ”mygga” som jag kunde gömma inne i min kupade handflata, och fick på så vis ett mycket ihåligt konstigt mikrofonljud åt Frasses röst. Töntigt skulle det vara, men problemet var att det måste låta som en okonstlad töntighet. Jag fick alltid göra många omläsningar innan jag tyckte att det ”satt” och balansen var rätt så att det lät tokigt men inte avsiktligt tillgjort.

En närradioprofil som som blev en favorit för Frasse var Torkel "Bagarn" Odéen, som hördes just då på nästan alla föreningar i närradion. Bagarn hade gjort sig känd bland annat med en speciell typ av jinglar som byggde på en eko-effekt som lades till i efterhand med bandet vänt så att ljudet gick baklänges. Ekot hördes alltså först, innan originalljudet: "Ba-ba-ba-ba-ba-garn!" som i det exemplet. Perfekt för Frasse i likadana Fra-fra-fra-fra-frasse-jinglar. En annan, som jag själv tycker att jag lyckades härma bra, var Lasse Lundeberg, som i Frasseversion blev Frasse Dunderberg med rundgång från hörlurarna och med skramlande kassetter i bakgrunden. Det var i det fallet i bästa kärvänlighet deras stil och jargong hade parodierats, men det finns också parodier mot hur vissa s-märkta ungdomsprogram då lät, där de å ena sidan ondgjorde sig mot allt "kommersiellt" stal programstil från just de musiksändande föreningar som de arbetade politiskt för att få bort från närradion. Totalt blev det 6-7 glest återkommande program, men sändningarna hördes både starkt och långt eftersom jag bodde mycket högt över omgivningen.

 

1980 Radio FM - långlivad förebild för 80-talets pirater
Radio FM söndag november 1979 - 40 min komplett. Sändningsdatum kan bestämmas ungefärligt genom att titta på releasedatum för 7"-singlar spelade i pgm:
slave just a touch of love release: Oct 1979
joe bataan rap o clapo release : 1979
monkey chop dan-i Sep 1979
flickorna på tv 2 gyllene tider Nov 1979
three times a lady commodores jun 1978
body shine instant funk 1979
twennynine peanut butter Oct 1979
bill summers walking on sunshine
i will tell you sergio mendes=Veckans Powerplay = färsk = nyutgiven) nov 1979
Radio FM söndag 3 februari 1980 - 32 min - Som vanligt är Mr. Kermit deejay och han får hjälp av Mr Mixman. De anger att de sänder i stereo, men det här är en monoinspelning. De påstår dessutom att de sänder med FM-Dolby, som var en ny standard för att minska bruset vid FM-mottagning med samma destruktiva arbetssätt som vid minskning av brus från kassettband. Hur det än var med sanningshalten i att de sände med FM-Dolby, så är mottagaren som användes inte utrustad med dolby.

Radio FM söndag april 1980 - 30 min

Radio FM söndag våren 1980 - "kanske sista programmet".

Radio FM söndag i december 1980 ännu ett "kanske sista program" jul- och nyårsspecial och dessutom tvåårsjubileum. 27 min.

Expressen 25 feb 1982: Radiopiraterna, mitt under TV-sändningen slog de till - I Magazinet igår kväll diskuterades de illegala radiosändarna. Samtidigt monterade tre 18-åriga grabbar upp en sändare på Söder i Stockholm. Televerket togs på sängen. Hela Stockholm kunde lyssna till olaglig popmusik varvat med reklaminslag.

Radio FM tioårsjubileum - intervju som Lennart Stendahl passade på att göra under tiden Radio FM förbereder för att gå igång med sin sändning från taket på det höghus vid Hagsätra Torg där Lennart själv bodde. Det är inte verifierat när detta inträffade, men logiska slutsatsen måste vara att jubileet var på julafton 1988.

 

Adressen var egentligen Box 41, 7700 AA Dedemswaart, men med lite
detektivarbete för Posten i Holland kom brevet från Sverige fram ändå

Radio FM-gängets uthålliga kämpar är på plats och förbereder för sändning
 

 


Sändaren är borta, men Radio Spezzials mixer finns kvar

 
Här ovan ett TV-reportage från 1982 om främst Radio FM

Radio FM blev kanske den mest långlivade piraten. Vill man vara noga så hade Radio FM premiär redan julafton 1978, men nästa sändning kom först ett helt år senare, på juldagen 1979, och då blev det en två timmar lång sändning. Mer på allvar gick de gång i början på 1980 varefter de sände stadigt söndag efter söndag kl 20.00 på 101 MHz med Mr. Kermit, som var stationens glade dj, och med oftast disco och funk, och ibland fick han assistans av Mr. Mixman och Floyd Mahoony, Mr. Brake och andra figurer vid spakarna. I början fanns även en Mr. Freakman med, men han startade senare "eget" med sin pirat Radio Disco.

Liksom Radio 98 utnyttjade Radio FM brevförmedlingen via FRS, Box 41, 7700AA Dedemsvaart, Holland. Även en variant på Radio 98:s pryoelev fanns överförd i sketcher med fantasifiguren "Emil Fummelfjant". Byggbeskrivningen för Radio 98:s sändare fick ytterligare spridning genom Radio FM, som erbjöd lyssnarna kopior av den. I början utgick Radio FM från denna konstruktion när de själva byggde sändare, men med tiden modifierade de den så att de framför allt fick en bättre frekvensstabilitet.

Radio FM fick också uppmärksamhet i TV i debattprogrammet Magazinet, men de passade dessutom på att vid TV-sändningen också sända själva, som vi ser Expressen rapportera om här bredvid.

Radio FM blev den mest uthålliga av alla piraterna under 80-talet. Oftast hade Radio FM också bäst täckning och bäst teknisk kvalitet på sina sändningar. De var nog också både ett föredöme och en inspirationskälla för andra tonårsgrabbar med piratambitioner. Det är uppenbart att televerk och polis därför satsade mest kraft att bekämpa just denna pirat och flera gånger blev Radio FM:s sändare inpejlad och beslagtagen. Men ändå lyckades Radio FM att varje söndag finnas på plats med ny sändare och nytt program på 101 MHz. De utmanade till och med ödet genom att vid flera tillfällen utsträcka sändningstiden. Men de gjorde också ibland en del uppehåll för att sedan återkomma några veckor senare. I övergången 1981-82 hade de ett sådant uppehåll, men från den 17 januari 1982 började Radio FM åter sända. Till tidigare trogna medlemmar sände man ut ett brev undertecknat av pseudonymerna Mr Mixman, Mr Kermit och Mr Break och uppmanade adressaterna att stödja Radio FM med medlemsavgiften 15:-. Kanske gav detta god respons, för en söndagväll i februari 1982 sände de ett hela två timmar långt program och återkom sedan nästa vecka med en full timmes sändning. Detta straffade sig dock genom att sändarna vid bägge tillfällena blev beslagtagna, och söndagen den 7 mars kunde nog återigen en uppgivenhet spåras när de den kvällen själva valde att sända ett bara 12 minuter långt program. Söndagen därpå, den 14 mars, uteblev sändningen helt, men den 21 mars genomförde man en normal Radio FM-sändning. Kanske var Radio FM i slutet av mars -82 nära att ge upp helt, och de uteblev med sändning ett par-tre veckor men återkom i alla fall i andra halvan av april med Mr Kermit i sin vanliga glada stil.

 
 
 
 

I sällskap med Radio FM ökade trängseln av pirater kring frekvensen 101 MHz. Visserligen sände inte alla pirater varje söndag men det började ändå bli stor trängsel kring frekvensen på söndagkvällarna. Här är de flesta av de pirater som fanns under 80-talets första år:

Under en tid, med start i augusti 1982 testade Radio FM ett samgående med deras närmaste konkurrent Radio Copyright, och de sände gemensamt under namnet Radio CFM. Men detta måste ha blivit en flopp för bägge parter och snart återgick de att sända som tidigare under egna namn.

Radio Copyright utmärkte sig på ett mycket lustigt sätt vid deras sändning kl 19-19.30 den 22 september 1982 med att ha hela sin sändarutrustning inbyggd i en "fågelholk" som hängdes upp i ett träd uppe vid Fåfängan. Denna idé var visserligen inte helt ny, för den hade praktiserats även av Radio 88 cirka 10 år tidigare. Men Radio Copyright hade dessutom klurat ihop ett knep att lura pejlarna genom att hänga upp en mycket väl synlig antenn i ett annat träd. Tanken var att den skulle lura pejlarna att tro att resten av sändarutrustningen redan var hämtad och borttagen av piraten. När televerkspejlaren Ronald Persson anlände så inträffade just det som piraterna hade planerat - han såg "lockfågelantennen" och drog just den slutsats som piraterna hade önskat. Men senare på kvällen fick han en tanke att det inte kunde stämma, för antennen han hade sett var horisontalt polariserad, men sändningen hade han konstaterat som vertikalt polariserad. Så när morgonsolens första bleka strålar lyste återvände han till platsen och hittade snart både sändaren och fågelholken, som förutom all övrig utrustning på insidan dessutom hade en väl synlig kylfläns på utsidan. Den vertikala antennen fanns också på plats en bit upp på trädet.

Tittar vi bortom de större och uthålliga piraterna och istället ser på de pirater som återkom vid mer ojämna tillfällen var nog de flesta i den här kategorin unga grabbar i ålder från 12 - 17 år. Liksom deras större jämlikar hade de ett stort mått av radiointresse, och kanske handlade det i början mest om att testa sin förmåga att bygga den spännande sändaren och att leka ihop radioprogram. Många provade först lite trevande och en del sände hemifrån eftersom det var lättare att sända med tillgång till nätström, och i en del fall var det också möjligheten till direktsändning som nödvändiggjorde att sända hemifrån. Många var inspirerade av den då så stora närradion och man ville vara lika bra som Lasse Lundeberg på timing och att prata i introt på låtarna.

+ Radio FM 101 MHz påskdagen 11 april 1982 Radio FMs deejay Mr Kermit önskar alla en glad påsk och tipsar om rättegången mot en annan pirat, Radio Snake. "Kom till Rådhuset den 20 april klockan 14.00". Ej komplett inspelning, 16 min.
+ Radio FM 101 MHz söndag 18 april 1982 Radio FM gör reklam för Norrmalms Radio / Alfa Radio / Jeans Express och man kan bli medlem i Radio FM för 15 kronor via adressen i Deedemsvaart. 17 minuter inspelning, ej komplett.

 

Radio Gnorf söndag 20 april 1980 från piratradiobandet 101 MHz.

 

1981 Radio Snake

En pirat med just sådan bakgrund var Radio Snake, som startade sina sändningar i slutet av augusti 1981 med 14-årige Mr. Mistake som initiativtagare. Hans närmast boende kompis, som också deltog, var den 12-årige Joe Banana. Detta Huddingegäng kompletterades med Mr. Mistakes bästis, som kallade sig Trans M (som i "Transmitter"), 16 år. Mr. Mistake kom med tiden i kontakt med andra pirater som var aktiva vid samma tid. Först var det Radio Illegal med Mats och Tomas, och de fanns i Mälarhöjden. I det gänget förekom av och till även den topphemlige Mr. Cool som annars drev sin egen station Radio SOS. Mr Cool hade kritik mot Mr. Mistakes sändarbygge, -För mycket spegelfrekvenser, tyckte Mr Cool, och han instruerade Mr. Mistake hur sändaren skulle trimmas bättre för att minska detta problem. Radio Snakes saga tog slut efter tre månaders verksamhet när de vid en sändning från Tantolunden den 29 november togs på bar gärning av televerket, som även hade hjälp av polis med sökhund. Det blev rättegång för brott mot paragraf 10 i radiolagen, och domen löd på 60 dagsböter. Denna rättegång blev för övrigt så välbesökt att åhörarbänkarna inte räckte för de mångtaliga tonårskillarna, ett tiotal fick stå. Radio FM hade propagerat i sina två senaste sändningar innan rättegången för att lyssnare och andra skulle gån dit och visa sin solidaritet med de åtalade. Radio FMs uppmaning gav resultat, och bland de många i åhörarbänkarna fanns även undertecknad.

Radio Snake var ännu en av de pirater som hade oturen att åka fast, vilket inträffade vid en sändning från Tantolunden efter att de hade haft fyra lyckade sändningar. Vid polisförhöret var det så klart att 16-åringen blev misstänkt som den drivande, anklagad för att ha dragit med sig och lurat sina mycket yngre kumpaner in i olagligheterna. Men Mr. Mistake stod på sig vid polisförhöret och sade stolt "Nej, det var allt jag som byggde sändaren och startade stationen".

Radio FM och Radio Copyright gav förhandsreklam om rättegången i sina sändningar helgen innan rättegången, och därför blev det fullsatt med pirater som visade sin lojalitet med de olyckliga åtalade. Men de åtalade var ändå inte mer förskrämda än att de i ungdomligt trots klätt sig i T-shirts med texten "RADIO SNAKE" med stora bokstäver. Rättegången blev ganska kort och domen blev 60 dagsböter.

 

1981 Radio Spezzial

En annan pirat är Pär Hansson som i de tidigaste försöken sände under namnet Radio Vindö - de sände från denna skärgårdsö men hade de nog bara lokal hörbarhet. Senare byggde man den s.k. Radio 98-sändaren enligt byggbeskrivning man fått via brevkontakt med Radio FM. Med den sändaren började man från vårvintern 1981 sända under namnet Radio Spezzial och Pär brukade kalla sig Kermit med förebild från Mr. Kermit på Radio FM. Pärs kompisar deltog också i programmen och vid inspelningarna var det fullt i Pärs 3x2m lilla rum, men mest var det slumpen vem som fick rollen att med förställd röst gestalta Mixman. Pär gjorde ofta alla gestalterna själv, bland annat Stroppen. Men Trimmar Arne var favoritrollen, och Pär, alltså Kermit, intervjuade ibland sig själv, alltså Trimmar Arne, som fick stå till svars ifall något tekniskt hade missat. Kompisen Toggan spelade rollen som Bob Larsson, men egentligen var Toggans och Pärs musiksmaker på tok för olika men det fick gå ändå. Det var Toggan som snackade mest under livemaratonsändningen (halv natt) med telefonväkteri från höghuset vid Sandfjärdsgatan i Årsta, där Toggan bodde. Alla program gjordes med utrustning som byggdes av Pär själv, som t.ex. den mixer som användes och syns här intill i bild. Under hösten 1981 sände man söndagar kl 20 på 101MHz, ibland under namnet ATV (Anti Televerket). Men Radio Spezzial var det mest använda namnet. Ofta blev sändningarna ganska långa, och totalt blev de ett tjogtal vid lite oregelbundna tillfällen till ungefär våren 1983. Det var då som det tråkiga inträffade när Toggan dök upp hemma hos Pär vid familjens fasta bostad vid Skälderviksplan i Årsta. Toggan hade famnen full av LP-skivor, och när han kom i trappuppgången fanns Uffe Altin och hans medhjälpare Ronald Persson där med hela pejlkittet. Toggan tittade inte så noga utan ringde glatt på, och Uffe och Ronald hakade på när dörren öppnades. Sändaren blev beslagtagen och det blev rättegång med dagsböter, och därmed upphörde verksamheten.
Radio Spezzial Trimmar-Arne, Mixman och Bob Larsson med en maxad show från Vindö. 47 min. 1981?
Radio Spezzial 1981?
Radio Spezzial ordinarie deejay Kermit (ej samme som på Radio FM) och Stroppen jubilerar den 14:e sändningen med salta björnar och en extra stor flaska vatten. 1981?
Radio Spezzial Kermit och Stroppen sänder från pannrummet. 15:e gången. Okänt datum. 39 1981? min. 1981?
Radio Spezzial Kermit med 20:e och sista (?) sändningen. Okänt datum. 1981?

 



1982

Radio Flash

Radio Flash började sina sändningar i augusti 1981 men med lite sporadiskt återkommande sändningar. Man försökte muntra upp med hjälp av en del roliga historier och angav frekvensen till 101 Megaflash. De försökte även sända stereo men det gick inte så bra. Osäkert hur länge sändningarna återkom, men piraten åkte fast, och dom efter rättegång i maj 1982 blev på 10 dagsböter.

Radio SOS med Mr Cool inledde sändningar från våren 1981 på 101 MHz och höll en ganska skön stil med funk och soul, och sändningarna hördes oftast med bra ljudkvalitet och styrka. I en del fall sände Radio SOS dessutom i stereo men fick sändarutrustningen beslagtagen i ett par fall - han klarade sig dock från att åka fast själv.
+ Radio SOS 101 MHz söndag 18 april 1982 deejay Mr Cool sänder klockan 20.30 här i en 10 minuter inspelning, ej komplett.
+ Radio SOS 101 MHz söndag 25 juli 1982 deejay Mr Cool sänder klockan 20.30 här i en 24 minuter inspelning, ej komplett.
+ Radio Show 101 MHz söndag kl 20, 25 juli 1982 Radio Show, en sammanslagning av de f.d. Radio PRM och Radio Frequent. Strulan ger strulig start med skrik och stoj, sedan ordnar det sig lite.
+ Radio PRM 101,5 MHz söndag 25 juli 1982 Radio Piratradiomonopolet med Doctor Base & Mr Big sänder klockan 21 på söndagkvällen.
+ Radio Pirat 102 MHz söndag kl 19.30, 8 augusti 1982 Mr X med hjälp av Boogie Man bakom mixern samsas i denna till 15 minuter nedkortade show.
+ Radio Pirat 102 MHz söndag kl 19.30, 29 augusti 1982 Som vanligt Mr X men nu heter medhjälparen Tarzan bakom mixern. Här i en 30 minuter inspelning.
+ Radio Show och Radio SOS 101 MHz söndag kväll 29 augusti 1982 Radio Show strulshowar som vanligt och lämnar sedan vidare 101 MHz till Mr Cool på Radio SOS. som startar sin sändare omedelbart efter att Radio Show stängt av sin - man hör ett ögonblicks FM-brus i övergången.

1982

Radio Frequent

Peter Larsson var 13 år när han genom Radio FMs Deedemsvaart-adress fick tag på byggbeskrivningen för Radio 98-sändaren. Han lyckades knåpa ihop den och startade en pirat som fick namnet Radio Frequent. Disc jockeys var Ztrulan och Mr Big (Peters kompisar) och Dicke Disco (Peter). Peter erkänner att det kanske inte blev världens bästa radio, men det var fantastiskt kul, och de sände regelbundet varje söndag bortsett från ett litet uppehåll under sommaren. Senare lyckades Peter även att få stereosändning att fungera genom ett enkoderbygge enligt beskrivning från Mr. Cool på Radio SOS. Från mitten av augusti 1982 bytte stationen namn till Radio Show efter en sammanslagning med Radio PRM. Det var nog just efter att Peter fick tag på en byggbeskrivning från en holländsk piratradiotidning som namnbytet skedde. Peter byggde ett antal sändare enligt den design som fanns i tidningen, och han byggde även åt andra pirater. Det var ett drivsteg som efter en mer avancerad oscillator hade efterföljande drivsteg med BFY89, 2N4427, MRF237. efter drivsteget användes samma slutsteg som i Radio 98-sändaren.
Så länge sändningarna gick från Mälaröarna fick de aldrig några problem med piratpejlare. Kanske läget där inte var så gynnsamt för piratpejlarna. Värre för piraterna blev det under den perioden när de kallade sig Radio Show och sände lite grann från Söder - då blev de av med sändaren vid två tillfällen.
För lyssnarbrev använde de Dedemsvaart-adressen, och de kanske inte fick mer än sådär 4 brev per vecka, men kul ändå. En gång fick de ett brev från en riktig FM-DX-are i Nynäshamn, och det var ju kul att stoltsera över - 60 km räckvidd! Man sände med en 5/8 GP-antenn och hade maströr så att man fick upp antennen till sådär 5 meter ovanför de höga platser de valde att sända från.
När piratverksamheten upphörde så var det mest därför att studierna krävde allt mer fokus och att gänget skingrades till olika klasser i gymnasiet.

 

 

 


Inspelningar efterlyses! Är du en av dem som lyssnade på FM-piraterna eller var du själv pirat? Har du inspelningar? Hör av dig till cliq@tele2.se

Radio Freetime söndag den 12:e Anders Klemets sänder, men osäkert år / månad.

Chic 101 sista sändningen, 25 sept 1988. Mr Nobody, Björne, Gordon, Mats och Wivi parodierar närradions "slingor". Märks att de hade kul, men samtidigt var de sorgsna och gjorde det här som en känga mot de som "kickat ut" Chic från närradion. Inspelning med förhöjd hastighet - sändningen lät så här, och det var en avsiktlig effekt.

1982 Radio Frizco

Radio Frizco var en pirat som valde att sända på lördagskvällar med premiären den 16 oktober 1982 kl 20 på 101 MHz. Frizco blev mångas favorit bland FM-piraterna. Discjockeys var Gordon Eriksson, som i början kallade sig Froggo och i samma trappuppgång i Jakobsberg bodde hans kompis Uffe som medverkade under alexet Gonzo. Senare blev det bara Gordon kvar, och han tog då pseudonymen Kalle Kassett. Han utmärkte sig främst med mycket genomarbetade jinglar som ofta hade sketchartat innehåll. Ibland bjöds på dräpande parodier på företeelser inom det dåvarande närradio- och lokalradioutbudet. Radio Frizco var inte så regelbundet återkommande, men återkom då och då under åren fram till 1985. Sändaren, som lät väldigt bra, byggdes av den nyssnämnde Uffes bror Thorulf, och han utgick ifrån den sedavanliga byggbeskrivningen som han hade fått från Radio FM.
Gordon fick en obehaglig upplevelse vid sändningen den 26 oktober 1985 - han sände då från Hagatoppen. Plötsligt kom en mörk gestalt gående stilla och lugnt upp, televerkstjänstemannen Olsson, och visade sin legitimation. Gordon bad om han kunde tillåtas köra programmet klart, och tjänstemannen visade sig vara oväntat bussig, anropade sina kollegor via walkie talkie, och fick OK, så programmet blev utsänt i sin fulla längd. Tursamt nog räckte det sedan med att bara sändaren och antenn togs i beslag. Det var förstås inte så kul att bli av med sändaren, men annars var de ju förvånansvärt hyggliga med att nöja sig med att bara ta sändaren och låta Gordon gå därifrån utan efterräkningar och med åtminstone bandspelaren i behåll. Detta var lyckligtvis enda gången som Gordon fick någon sändare beslagtagen, men detta blev ändå finalen för Radio Frizco, men mer skulle komma på annat sätt, och till detta återkommer jag längre nedåt på denna sida.

Gordon Eriksson berättar hur han startade Radio Frizco och hur han fortsatt som radio-disc-jockey
Här nedan smakprov på hur Radio Frizco lät, plus annat Gordon Eriksson kört i tidiga år som deejay:
Radio Frizco - 16 oktober 1982, 1:a
Radio Frizco - 23 oktober 1982, 2:a
Radio Frizco - 30 oktober 1982, 3:e
Radio Frizco - 6 november 1982, 4:e

Radio Frizco - 13 november 1982, 5:e

Radio Frizco - 29 januari 1983
stereo
Radio Frizco - 16 mars 1983
stereo
Radio Frizco - 11 juni 1983
Radio Frizco - 1984, datum?
Radio Frizco - 1984 datum?
stereo
Radio Frizco - 14 juli 1984
Antenn 105 - 2 april 1989 (scopad)
stereo
Antenn 105 - 2 juli 1989 (scopad)
stereo
Antenn 105 - 9 juli 1989 (scopad)
stereo
SAF Radio City - 3 juli 1991 (scopad)
stereo
SAF Radio City - 3 feb 1992 (scopad)
stereo
Här är Frizcos studio med 2 Technics SL1200, en ReVox B77 bland annat. Programmet spelades in på en bärbar
Superscope kassettspelare (syns högst upp i stapeln på högerhalvan i bilden) som hade en hygglig topplimiter.

1985 Antenn 105

Den här fortsättningspiraten med Kalle Kassett från Radio Frizco sände på 104,9 MHz på söndagar klockan 21. Under mellanperioden efter Radio Frizcos upphörande hade Gordon Eriksson hunnit göra lumpen som bandvagnsförare. Det blev en hel del bra sändningar för Antenn 105 och tre av desssa finns som exempel på detta i tabellen ovanför. Programmen innehöll - som på Radio Frizco - en hel del parodier på annat i Stockholms-etern, närradion och Radio Stockholm. Han hade poste restante-adress i Stockholm
Gordon Eriksson fanns senare med på Chic 101 i närradion. På Chic 101 var de flesta inblandade de gamla kumpanerna från gamla Radio FM. Han har ännu senare hörts på NRJ, POWER Hit Radio, The Voice, Radio1075 - som Gordon själv uttrycker det: alla utom "Lugna favoriter".

var Kalle Kassette (se ovan) och programmen tillhör höjdarna bland Stockholms pirater. Ironins mästare sågade mångt och mycket bl a Stockholms närradio, den nu mer hädangångne, Sven-Roland Engströms trafikrapporter, olika artister, svensk musik mm. Han tog gärna emot post till sin Poste Restante adress i Stockholm. På bilden syns "Mixern" och "Kalle Kassette" som sätter upp antennen inför en sändning.


- Tre kronor om dagen, det får man inte så mycket för, 2 TV-kanaler och 4 radiokanaler. Men däremot om man gångrar 3 med 365 dagar, då blir det 1095 kronor och för de pengarna kan man ha mycket roligt, man kan t.ex. gå på krogen och dricka 31 stora, starka pilsner eller varför inte om du känner dig sugen, käka 49 smaskiga amerikanska hamburgare. Och mycket, mycket annat roligt, Valet är ditt.

När "Kalle" den 26/10-85 sände från Hagalundstoppen kom en glad skåning traskande i sakta mak uppför berget. Efter att ha visat sin Televerks-legitimation fick Kalle skamset lomma därifrån med bandspelaren under armen. Sändarutrustningen fick dock följa med till Polisen.
Kalle Kassette har på senare år hörts på flera kommersiella radiostationer i Stockholm.


"Här är Alex Nordström från Kontrolltornet i Farsta!"
Under åren i början på 80-talet borstade jag av ”Alex Nordström” och inträdde i rollen som piratradiorapportör med en sammanfattning om helgens piratsändningar. Det fick sin start på SBC på lördagseftermiddagarna, och efter SBC:s upphörande 1982 forsatte mina rapporter att sändas genom Mälardalens Radiosällskap på tisdagkvällarna. Det förundrade mig då, och förundrar mig ännu mer idag, hur högt man hos polisen och televerket prioriterade att få fast piraterna. Polisen klagade då lika mycket som idag över bristande resurser att utreda villainbrott, rattfylleri, bilstölder m.m. och de lämnades utan åtgärd, men resurser och personal fanns alltid - och dessutom på övertid - för att jaga tonårskillar som ville sända musik och skoja i radio. Televerket skröt i tidningarna över de stora och kostsamma resurser de fått sig tilldelade från statsmakten för att pejla in piraterna. Vad var de så rädda för att dessa tonårskillar skulle ge för skador med sina program? Ingen störning för legal radio uppstod - piraterna lade sina sändningar på de frekvenser som då stod lediga men kallades "olagliga", men förvandlades till lagliga när PLR-stationerna startade.
Som piratrapportör garderade jag mig genom att olagligheten påtalades i slutet av varje rapport för att säkra ett slags alibi att vi inte ägnade oss åt uppvigling. Från min dåvarande bostad hade jag perfekt radioläge, och när jag kompletterade rapporterna med smakprov på den fina mottagningen bidrog även detta till god PR för piraternas sändningar.

En händelse som jag då upplevde som obehaglig var den gången när brevlådeöppningen i dörren till min lgh på Tornslingan 35 plötsligt smällde till och väckte mig mitt i natten vid tretiden. Jag hörde hur hissen gick ner och därefter hördes porten nere vid gatan slå igen, och jag sprang till ett fönster och såg någon springa bort i mörkret.
Det som hade slängts in genom brevlådeöppningen visade sig vara ett kuvert innehållande en kassett med en slags programtrailer för en av piraterna - vilken av dom får här förbli onämnt. SJÄLVKLART blev inte den trailern utsänd i min piratrapport - jag ville inte belöna deras obehagliga besök. Idag hade det kanske varit kul om jag hade sparat den kassetten, men jag slängde den samma dag.
Men känslorna bland piraterna kunde vara lite blandade. Dels gillade de, och var lite beroende av den publicitet de fick. Men mina rapporter kunde också vara bitska mot deras inte alltid lyckade insatser. Hör några exempel på hur det kunde låta .
Förutom jag själv förekom även Lennart Stendahl som piratrapportör i Mälardalens Radiosällskaps program, och på SBC använde sig Lasse Lundeberg under en period av Anders Klemets rapportering. här ett exempel.

 

+ DN 24 mars 1981 Pirater tog över FM-sändare Piraterna lyckades sätta Helsingborgssändarens automatiska avstängningsanordning ur funktion och kunde sedan själva utnyttja sändaren.

Här nedan ett försök att i alfabetisk ordning katalogisera de mer kända av 1980-talets pirater
Radio Breakover
Radio Broadcast
Radio CFM
Radio City
Radio Clash
Radio Copyright
Dirty Looks
Radio Disco
Radio FFFR
Radio Flash
Radio FM
Radio Gnorf
Freak Station
Radio Free
Radio Freetime
Radio Frequent
Radio Frizco
Radio HTRS
Radio Illegal
Radio Katastrof
Radio MBS
Radio Music
Radio Pirat
Radio PRM
Radio SFM
Radio Show
Radio Snake
Radio SOS
Radio Spezzial
Radio SSM
Radio Strul
TB Airmixers
Radio Telex
Radio UKV
Radio WFM
Radio 101
Upphovsrättsliga regler för innehållet på denna webb: Du får mycket gärna använda och kopiera innehåll för personligt icke-kommersiellt bruk.
Å andra sidan är det strängeligen förbjudet att använda något av materialet för att sälja helt eller delvis på något sätt. radioarkiv@gmail.com