Radiohistoria
 
SVENSKA RADIOARKIVET
Radions tidigaste år
 
XMånga har angett Guglielmo Marconi som »radions fader». Han, och en lång rad andra, bidrog till att radiotekniken fick en snabb utveckling i övergången från 1800- till 1900-tal. De åstadkom en teknik som kunde användas för telegrafisk signalering vilket var ett stort framsteg, men där tog deras samlade forskningsresultat stopp. För att radiotekniken också skulle kunna användas för tal och musik med godtagbar kvalité krävdes att någon annan tog vid, någon som åstadkom att tekniken ytterligare förfinades.


Reginald Fessenden var först med:
  • en metod för kontinuerliga vågor  
  • sändning av mänskliga rösten i radio  
  • en detektor för kontinuerlig vågor  
  • den princip för radiomottagare, kallad heterodyn, som fortfarande är gängse  
  • tvåvägs radiotelegrafi över Atlanten  
  • trådlös sändning med röst och musik  
  • trådlös telefoni (röst) över Atlanten  
   

X Den kanadensiskfödde fysikern Reginald Aubrey Fessenden (1866-1932) var ingen novis inom radiotekniken. På 1880-talet var han en av Edisons närmaste assistenter och befordrades 1892 till professor i elektroteknik.

XI Brant Rock hade Fessenden med sitt företag NESCO, National Electric Signaling Company i Brant Rock, Massachusetts, USA, anordnat en radiomast med en höjd om 125 meter (se bilden nedan till vänster). Den användes i vanliga fall för telegrafisk signaltrafik, och i januari 1906 åstadkom Fessenden den första dubbelriktade transatlantiska tvåvägsöverföringen mellan stationen i Brant Rock och en annan station Machrihanish (Skottland) - Marconi hade dittills endast uppnått enkelriktade överföringar.

XFessenden skulle dock främst utmärka sig inom rundradiotekniken. Han blev den förste som kunde tämja radiovågorna så att de övergick från att alstras i den primitiva formen som fräsande gnistor så att de istället alstrades som kontinuerligt svängande vågor. Fessenden var först att ta fram just den grundsten för radiotekniken som kallas bärvåg. Han var först att utnyttja denna bärvåg till det som brukar kallas AM, amplitudmodulering.

XDen första dokumenterade radiosändningen med talat innehåll genomförde Fessenden den 23 december 1900 men mer uppmärksammat blev det när han juldagen 1906 även sände sång och musik. Han spelade själv fiol och sjöng under utsändningen och spelade även musik från en fonograf. Men de enda som hade förutsättning att höra hans sändning var radiotelegrafister på kustradiostationer och ute till havs som kanske trodde att de upplevde något himmelskt under när de mitt bland morsesignalerna kunde höra »Stilla natt» och en röst som läste Julevangeliet. Sändningen hördes i alla fall över stora områden, och bland annat ända ner till Norfolk, Virginia.

 

 

 

 

 

 

 


Masten är borta, men denna platta pryder än idag det kvarvarande fundamentet till radiomasten i Brant Rock

XDen första offentliga och inför allmänheten i förväg utannonserade sändningen av radio med musikaliskt innehåll ägde rum den 13 januari 1910. Det var en experimentsändning där flera av de då mest berömda operasångarna framträdde, bland andra den avgudade Enrico Caruso. Sändningen genomfördes genom att en mikrofon på scenen i operahuset Metropolitan i New York var kopplad via telefonledning till den radiotekniske fysikern Lee De Forests laboratorium, där själva radiosändaren på 500 watt fanns.
X Det fanns mycket få radiomottagare på den tiden, kapabla att fånga upp denna radiohistoriens första »OB-sändning». Utöver de som fanns vid sändarstationen fanns mottagare ombord på fartyg i New Yorks hamn och större hotell på Times Square och på auditorier där inbjudna journalister hade beretts plats vid mottagarapparater. Förutom dessa mottagare för de mer prominenta hade dessutom anordnats publika mottagare med hörlurar vid flera väl utannonserade platser i New York.
Experimentsändningen bedömdes dock som ett misslyckade, främst beroende på de dåtida mikrofonerna, som hade för dålig förmåga att med tillräcklig kvalité fånga sången på scen. Bättre fungerade det i de fall sångarna kunde gå fram och sjunga mer nära mikrofonen.
X En tröst var i alla fall att rapporter kom in om att sändningen hade hörts 20 km bort på ett fartyg till havs, och också så långt bort som i Bridgeport, Connecticut, cirka 5 mil norrut från New York.

Frank Conrad

X Under de här åren, före eller under första världskriget, var det bara yrkesverksamma telegrafister och entusiastiska amatörer som kunde utnyttja radiotekniken. Förutsättningen var att man hade de då avancerade specialkunskaper som krävdes för att bygga en radio själv. En person som stämde in i denna beskrivning var Frank Conrad (1874 – 1941), biträdande chefsingenjör hos Westinghouse. Han hade lyckats samla några kollegor för den nya tekniken och själv byggt en radiosändare på 100 watt. I början (1916) sände han med stationssignalen 8XK från Pittsburgh, Pennsylvania. Hans sändningar hördes vida omkring, och han började även sända musik förmedlad från fonografrullar.
Vice-VDn på Westinghouse, Harry Philip Davis, entusiasmerades av hans försök och förstod radions potential som ett massmedium, och framför allt; något som kunde bli en god affär för Westinghouse. Han insåg att om radioprogram kan sändas så att programmen lockar en stor publik så kommer allt fler människor att vilja köpa radiomottagare. Av vilket märke? jo, naturligtvis Westinghouse, det var tanken. I november 1920 har man tilldelats stationssignalen KDKA och direktsänder rapporter om det pågående presidentvalet och kunde när valet var klart snabbare än något annat medium meddela att den republikanske kandidaten Warren G Harding hade vunnit. När man på det viset började utnyttja radions snabbhet att leverera nyheter långt före tidningarna väckte detta sensation. Stationen var även den första att sända reklam, bland annat för varuhuset Joseph Horne som gör en reklamkampanj för en Westinghouse radioapparat för endast $10 som påstås vara särskilt bra för att höra KDKA - inom två år har 100 000 sådana radioapparater sålts.
X Allt fler företag följer efter i Westinghouse's spår. Företagen får sällskap av universitet, kyrkor, föreningar och tidningsföretag, men även många enskilda personer startar egna radiostationer med enkla resurser. Ofta var det kanske bara det att man ville visa att man följde med strömningarna i tiden, att man var tekniskt sinnad, och framför allt modern, och den nya tekniken blev snabbt en modefluga. Programmen kunde ibland bli mycket amatörmässiga med personliga förmågor från det närmaste grannskapet eller kvarteret. Att höra sina grannar uppträda i radio och sjunga, eller läsa en dikt, eller kallsvettigt tappa bort vad det var man skulle säga eller sjunga, blev något som kunde locka till sig stor publik.
X I Europa var det först efter första världskriget som den nya företeelsen började göra sig gällande och man började angripa problemet också i länderna i den gamla världen. En händelse som fick en banbrytande betydenhet för radions utveckling var operasångerskan Dame Nellie Melbas konsert den 15 juni 1920 som radierades från Guglielmo Marconis radiostation i Chelmsford. Hon blev den första artisten med internationellt renommé som deltog i direktsändning och hennes halvtimmen långa framträdande kunde genom radion avnjutas av radioentusiaster över hela Europa och enligt uppgift åhördes sändningen av lyssnare så långt bort som New York. Den trådlösa överföringens sociala möjligheter var tack vare detta genombrott ett uppenbart faktum.
X I England startade Marconibolaget i London sin sändare 2LO, vilket var begynnelsen till vad som senare skulle bli BBC. Den första sändningen skedde den 11 maj 1922, men sändningarna begränsades i början till bara en timme per dag. I början sände man enbart talprogram men under sommaren 1922 inleddes försök att sända ut olika konserter. I dessa tider var det förstås alltid direktsändningar eftersom man saknade praktiska möjligheter att i förväg spela in programinslag för senare utsändning. Programmen från 2LO innehöll inte några reklambudskap men eftersom sändningarna upprätthölls av en tillverkare av radioapparater så var det en indirekt form av kommersiell radio; sändningarnas syfte var att uppmuntra allmänheten att köpa mottagningsapparater av detta fabrikat. Lyssnarantalet till 2LO växte mycket snabbt, och på senhösten, när BBC gavs uppdraget att ta över sändningarna, uppskattades lyssnarantalet till cirka 50.000. Premiären för det verkliga BBC kom den 14 november 1922, men fortfarande sände man bara ett par timmar per dag.


XI det tidiga 1920-talets Sverige förknippades radiotekniken oftast med sin användning i rent militära / kommersiella, oftast telegrafiskt överförda, signaler. Samma slags användning förekom också hos privata teknikentusiaster som med sin i de flesta fall hembyggda apparatur sökte en utåtriktad kommunikation internationellt - även detta radiointresset växte fram i början av 1920-talet. I dessa fall var det så gott som alltid en radiokommunikation mellan en avsändarstation och en specifik mottagarstation i taget.
XBroadcasting innebar att den tekniska uppfinningen gavs en mer »social» funktion för en bred allmänhet, men något namn för företeelsen fanns ännu inte i svenska språket. I de flesta fall kallades det därför just precis: broadcasting. Ibland kanske vi finner norska uttryck lite lustiga, men norrmännen fann den optimala översättningen: kringkasting. I Danmark blev uttrycket för samma sak: radiofoni. I Svenska Dagbladet startade Nils Holmberg i slutet av 1922 en tävling där det gällde att hitta ett bra svenskt uttryck. Tävlingen vanns av en civilingenjör och sedermera professor, Edy Velander, som kom med det vinnande förslaget: rundradio, det vill säga att en sändare sänder ut något som riktar sig till många mottagare, runt omkring, samtidigt.
XDe första reguljära sändningarna i Huvudstaden startades 1922, men egentligen hade den allra första radiosändningen med tal och musik genomförts så tidigt som den 1 september 1919. Sändaren var vid det tillfället placerad i kastellet vid Vaxholm och avlyssnades av en grupp särskilt inbjudna via en radiomottagare som fanns hos Telegrafverket vid Brunkebergs torg i Stockholm [en byggnad som försvann vid rivningarna på 60-talet].


De tre 108-metersmasterna

XDe allra första, mer reguljära sändningarna i Sverige startade dock uppe i norr, några kilometer norr om Boden, där de fick sin högtidliga premiär den 12 juli 1921 med en sändning via en helt nyanskaffad telefonisändare från den militära radiobunkern vid Degerbergsmyren i Boden. Denna radiobunker hade ursprungligen anlagts 1914 åt armén för militär radiokommunikation med en anläggning från det tyska AEG. Dåvarande kungen, Gustaf V, hade redan 1916 besökt anläggningen, som hade en imponerande antennpark med tre 108 meter höga radiomaster. Med dessa lyckades man uppnå radiosamband med fartyg ute på vårt innanhav liksom med de två andra anläggningar för militär radiotrafik som då fanns i Karlsborg och Vaxholm.
XRundradiopremiären i Boden sammanföll med att Luleå stad samma år (1921) firade sitt 300-årsjubileum med en stor utställning i Sjöfartshallen. Där ville man i den bakåtblickande begivenheten även visa sin stora framåtanda och hade i den avsikten ställt upp ett antal radiomottagare vid vilka besökarna mot en avgift kunde lyssna på radiosändningen från Boden, som alltså kom från nyssnämnda radiobunker, Sveriges allra första »Radiohus», garanterat bombsäkert och står kvar ännu idag. Bakom försöket fanns ett samarbete mellan det statliga telegrafstyrelsen och privata Svenska Radioaktiebolaget (SRA) som hade starka intressen att popularisera det nya mediet. Till Luleå-utställningen kom även kung Gustaf V för att hedra Luleås jubileum och Boden-stationens pionjäranda. När tiden kl. 19.00 var inne för sändningsstarten satt kungen på en stol och lyssnade uppmärksamt. Det hade noga förberetts ett hälsningstal till monarken som en inledning, men en malör inträffade så att det allra första han fick höra när sändningen med ett »rrritsch» gick igång var en högt utropad svordom, »FÖRBANNAT!» som kom från telegrafkommissarie Axel Jenner. Alldeles innan hade denne upptäckt en felkoppling som gjorde att inget ljud gick ut, och det var i den uppkomna nervositeten hans spontana utrop slank igenom just när den felställda omkopplaren med hast fösts i rätt läge.
Kungen åhörde allt i sina hörlurar, och han vände sig till landshövdingen som stod bredvid och sa att »Ja, det hörs ju bra det där, Ringstrand». Under den följande sändningen gick allt lyckligt och mer ordnat och inleddes med ett högtidligt tal riktat till Konungen. Radiostationens telegrafverkspersonal sjöng sedan i kör och läste upp dikter. De hade även grammofonmusik i sändningen, uppfångad från en trattgrammofon, som man då förde fram mikrofonen till.


XBild från radiobunkern i Boden

Radiola modell M60 2-rörs rak mottagare

XI Kungliga Huvudstaden fanns då det kanske mest betydelsefulla företaget för den svenska radions utveckling, SRA - Svenska Radioaktiebolaget. Den första sändaren för företagets rundradioverksamhet, som tilldelades anropssignalen SMZT, var ursprungligen en marin installation för telegrafi som byggts om och försetts med en kolkornsmikrofon som var uppriggad inne i verkställande direktörens kontor på företagets adress Alströmergatan 12. Anläggningen i övrigt fick monteras upp efter ordinarie arbetsdagens slut och nedmonterades sedan åter efter kvällens sändningar. Den hallåman som anlitades för dessa sändningar var en kontorist och bokhållare i företaget, Hjalmar W Carlsson. Han hade utsetts av vd:n själv, Direktör Wibom, som ansåg att Carlsson hade den rätta egenskapen av en klar och tydlig röst. Sedermera skulle andra talanger knytas för detta arbete för att bistå Carlsson, bland andra en Sven Jerring.
XSRA bedrev sin sändningsverksamhet därför att man ville popularisera radion och därigenom gagna sin tillverkningsverksamhet för radioapparater. Men denna tillverkning fick problem på grund av de internationella företagens patentskydd för konstruktionslösningar i radioapparaterna. För att SRA skulle komma vidare tvingades företaget i augusti 1921 in i en rekonstruktion där det mäktiga Marconibolaget gick in som aktieägare med 43%.
XMed hjälp av världsföretagets know-how och ekonomiska styrka, och genom rundradions snabba framväxt, fick SRA en ny kraft för sin fabriksverksamhet, som kom att bli den huvudsakliga. Bolagets radiomottagare marknadsfördes under namnet »Radiola», men vid sidan om detta populära och konsumentinriktade varumärke utvecklade bolaget också professionella produkter för sändarstationer, telefoni, och radiotrafik, inte minst inom sjöfarten.
XPå våren 1922 beställde Telegrafstyrelsen hos Svenska Radioaktiebolaget och Elektriska Aktiebolaget AEG ett antal mottagare avsedda för försök med rundradio. Apparaterna levererades under höstens lopp och sattes upp hos Tidningarnas Telegrambyrå och några tidningsredaktioner och hos ett antal av försöken intresserade officiella personer.
XPå flera håll i landet bildas radioklubbar som samlar intresserade att bli medlemmar genom träffar i offentliga lokaler som ordenshus eller Folkets Hus. Många privatpersoner hade stort intresse men ändå svårigheter att åstadkomma egen utrustning, men genom radioklubbar kunde flera lyssna tillsammans och även ge varandra råd för bygge av radiomottagare. En del av radioklubbarna hade så avancerade förmågor att de själva anordnar lokala sändare och producerar lokalprogram. Året 1922, den 15 december, vid möte i Ingenjörsvetenskapsakademien organiseras centralt Svenska Radioklubben som ansluter olika lokala radioklubbar som 1924 uppgår till 1228.
XDet skulle även igångsättas många radiofabriker i Sverige som höll sig mycket långt framme i den moderna tekniken. Den mest framgångsrika fabriken startades av Axel Holstensson i Motala. Han hade tagit starka intryck från ett besök på en radiomässa i Leipzig, och startade tillsammans med sin bror tillverkning av radioapparater. Genom den då över hela världen så uppmärksammade nyheten om upptäckten av Tutanchamons grav nära Luxor valde man att ge radioapparaterna namnet efter den staden eftersom detta namn verkligen var på allas läppar då. Fabriken fanns i Motala, och kanske hade det betydelse för framgången för Luxor att Motala även i andra avseenden kom att bli så förknippad med radio genom storsändaren där, och genom det ständigt upprepade utropet i radio, »Stockholm-Motala». Men det skulle komma först fem år senare.
XPå Telegrafverkets undervisningsanstalt i Vaxholm fanns en av Svenska Radioaktiebolaget levererad radiosändare som användes för telegraftrafik. Den modifierades för telefoni, och från den 7 september 1922 sände man grammofonmusik och enklare konserter i varje kväll återkommande halvtimmeslånga program som utfördes på stationen, eller som överföringar via telefonledningar från olika lokaler i staden. Sändningarna kom flitigt i bruk för demonstrationer inför allmänheten, yrkeskorporationer och för välgörande ändamål, exempelvis under de »Radiodagar» som hade Stockholms-Tidningen som arrangör i december 1922, och som blev mycket uppmärksammade. Svenska Radiobolaget började samtidigt med Telegrafstyrelsen sina sändningsförsök.
X Dessa tidiga försökssändningar kunde ofta bjuda på en katastrofal ljudkvalitet. Vid ett tillfälle hade man samlat cirka 400 särskilt inbjudna i Ingenjörsvetenskapsakademins stora sal vid Grev Turegatan. Svenska Dagbladets utsände beskrev det hela så här: Den, en smula högtidliga stämning, under vilken de första obegripliga tonerna ur den stora svarta tratten avhördes, lättade ganska betydligt då fortsättningen kom. Mest av allt fick man intrycket av en sliten grammofon, vilket inte förminskades genom att det första musiknumret utfördes på grammofon från Malmskillnadsgatan. Så kom programmets pièce de resistance, ett stycke ur ”Carmen” direkt från Operans kvällsföreställning. Det föll platt till marken. En och annan ton av den uppträdande sångerskans aria, eller vad det nu var - någon identifiering var icke möjlig - kastades högljutt fram, medan resten, inklusive orkestern, hördes som ett svagt ljud i fjärran.
X
Det var viktigt att förtroendet för det nya mediet befästes, och i november 1923 lyckades Telegrafstyrelsen anskaffa sin första, för rundradio särskilt utvecklade radiosändare. Det var en Western Electric-station av den då i Amerika mycket vanliga typen på 500 W. Denna dåtida storsändare arbetade på våglängden 430m. Den installerades i undervisningsanstaltens lokaler på Malmskillnadsgatan där samtidigt den första ljuddämpade studion inreddes.
XJust där, på Malmskillnadsgatan, fanns det mäktiga Kungl. Telegrafverkets högkvarter vars yttre ända sedan det sena 1880-talet dominerades av det 45 meter höga fackverkstorn i stål - Teletornet - som uppförts uppe på hustaket. Gatan ifråga hade för övrigt redan på den tiden ett rykte som förknippades med lättsinniga flickor. Med god insyn från vissa av Telegrafverkets fönster kunde tjänstemännen dagligen smygtitta på några flickor som ganska oblygt utövade sin näring utan att dra ned några rullgardiner.

Herman Rydin (1861-1930)

Generaldirektör för det mäktiga Telegrafverket var den här bredvid avbildade Herman Rydin. Han hade avlagt hovrättsexamen, haft politisk karriär och varit t.f. revisor hos Statens Järnvägar. Med sin position i toppen för Telegrafverket var det faktiskt han som hanterade sådana, som man kanske kan tycka enkla ärenden, som att underteckna mottagarlicenser till medborgarna. Den första radiolicensen i Sverige erhölls av ingenjören Gösta Fant, den 9 mars 1923. Från samma år kan vi se en radiolicens tillhörig Henry Isberg i Stockholm. Nog kan man tycka att det är en lustig prioritering att det ansågs behöva generaldirektörens underskrift och även två andra undertecknare med höga positioner i det statliga verket. En av dessa var Seth Ljungkvist, som var chef för Telegrafverkets Radiobyrå och halvannmat år senare och fram till 1948 Telegrafverkets representant i Radiotjänsts styrelse. En mottagarlicens var tydligen ett viktigt dokument som inte kunde delegeras ett enda streck nedåt i hierarkin.
XFjorton år senare, närmre bestämt den 8 april 1937, hade man hunnit utfärda jämnt en miljon radiolicenser. Den miljonte var en skräddarmästare i Hudiksvall. Förmodligen hade Telegrafverket dessförinnan funnit på idén att låta någon annan instans än generaldirektören sköta denna hantering.
X
Tekniken gick framåt och sändningarna blev av mer permanent karaktär och kvalitativt bättre. Veckans dagar uppdelades broderligt mellan Telegrafverket och Radiobolaget. Telegrafverkets försöksstation, som den kallades, hade sina program måndag, onsdag, fredag och lördag, medan Radiobolaget svarade för sändningarna de övriga veckodagarna.
XFörutom pionjärinsatserna i Stockholm pågick försökssändningar även på andra platser.


Här ovan ses som ett exempel på en tidstypisk rundradiosändare som anordnades vid Göteborgs kustradiostation, där regelbundna sändningar inleddes den 12 november 1923.
XI Boden tog de sin början den 1 december 1923 och rundradiosändaren i Malmö togs i bruk den 11 december 1924.
X I Falun var radiointresset stort redan tidigt på 1920-talet. Från Falun fanns då ännu inte någon svensk radiostation som var hörbar men man lyssnade på utländska, och bäst hördes Aberdeen och Newcastle. En föreläsning av en tillkallad ingenjör Fransson från Stockholm fyllde läroverkets aula till sista bänk, och efter den föreläsningen stegrades radiointresset så pass att en radioklubb bildades. Ingenjören Ove Mogensen blev klubbens främste tillskyndare, och en radiostation för rundradio byggdes i en byggnad på hans tomt vid nedre änden av Svärdsjögatan. Stationen fick den officiella signalen SMZK och Faluns bekanta gruvklocka blev stationens paus- och igenkänningssignal. Stationen invigdes officiellt i oktober 1924, dagen innan hade man sänt högmässan från Kristine kyrka som finns vid stora torget i Falun. Vid invigningen av stationen höll radioklubbens ordförande, advokaten Th Sylwan tal och därefter följde ett föredrag av överstelöjtnanten H Tham. En programidé som återkom och blev mycket populär var en tävling som gick ut på att efter ledtrådar i radiosändningen leta sig fram genom staden och hitta en viss beskriven person på en beskriven plats, och dessa program gav ett betydande lyssnarintresse och bättre reklaminkomster, och sådana extrainkomster var viktiga för stationens finansiering, som i övrigt bestod av medlemsavgifterna till radioklubben och bidrag från lokala affärsmän.
X Sändningarna från Falun brukade inledas med musik från något hotell på kvällen, och en orkester som ofta förekom i dessa sändningar var Max Formanowski (1886-1949) som med sin dansorkester var mycket kända främst i Dalarna men även i övriga Sverige. De kulturella ambitionerna var höga, och prosten, dr. G. Ekström höll bland annat föreläsningar om sina fjällvandringar i Lappland. Även läroverkets lärare höll föredrag om aktuella ting. En av klubbmedlemmarna som hade särskilt bra mottagningsförhållanden med en selektiv radio tog in utländsk musik, vilken förmedlades via telefonledning till stationen och där sändes ut i etern igen. Söndag förmiddag sändes gudstjänsten från någon av kyrkorna, eller predikan från någon av frikyrkorna. Efter cirka 4 år från verksamhetens start ökades de från början endast 15 meter höga masterna till 50 meter. En industriidkare levererade 6 kraftiga stolpar av trä, 3 för vardera masten. Stolparna skarvades med hjälp av särskilda skarvjärn och så skedde resningen av dem en vacker sommarkväll. Från starten hade man en sändare med endast 10 watts effekt men effekten ökades sedermera till 1,5kW på våglängden 370m (810,8kHz).

Principschema för det allra enklaste utförandet för en radio; kristallmotta-
garen, som byggdes i många varianter.

XDetta var nybyggarandans tid - i studiolokaler, på sändarstationer och också hemma hos lyssnarna. Intresset var mycket stort för den nya radion, och den verkliga lyssnaren – amatören – var i överensstämmelse med detta franska substantivs ursprungliga betydelse en älskare, nämligen en älskare av sin mottagare. Tidningarna, inte minst Svenska Dagbladet, skrev mycket om radion och gav även tekniska beskrivningar och rådgivning för de som ville försöka att själv bygga mottagare. Det stora intresset för rundradio ledde till att det redan under 1922 bildades särskilda radioklubbar. Den största - Svenska Radioklubben som bildades i december 1922, kunde snart notera ett medlemsantal om hela 500. Svenska Radioklubben startade dessutom en medlemsidning med namnet Radio, och klubben skulle få stor betydelse för radiofrågans fortsatta utveckling.
XProgrammen från Telegrafverkets försöksstation i Stockholm bestod av sång- och musikunderhållning, föredrag, kåserier och uppläsningar. I många fall bekostades de av affärs- och tidningsföretag mot att man vid sändningens början och slut nämnde den arrangerade firmans namn. Verksamheten var alltså baserad på reklam eller sponsring, och bland mer regelbundet återkommande programarrangörer kan nämnas Åhlén & Holms familjetidning Vårt Hem, Stockholms-Tidningen, Svenska Dagbladet, Aftonbladet, Elektriska Aktiebolaget AEG, Lundholms Pianomagasin, Grosshandlarfirman Martin Öberg. Mycket tidigt söktes kontakt med verksamheter inom religion, vetenskap, folkbildning och annan kulturell verksamhet. Man hade överenskommelser om program från kyrkor, från Operan, Musikaliska Akademin (elevkonserterna), Konsertföreningen, Stockholms Arbetareinstitut, Svensk Filmindustri, Stockholms stad, olika restauranger o.s.v.
XI december 1923 återutsändes föreställningar direkt från Operans scen, och onsdagen den 12 december 1923 radierades den första offentliga konserten från Stockholms konsertförening. Julottan från Jakobs kyrka 1923 var den första radieringen i världen av en offentlig gudstjänst. Tennysons dikt Nyårsklockorna blev nyårstradition redan nyåret 1923/24, men den första gången blev den sänd redan den 29 december. Stadshusets klockspel sändes första gången på nyårsaftonen 1923.

Ett kvällsprogram år 1924, tisdagen den 25 mars:
18:00
Språkföreläsning i franska av lektor C. O. Kock.
18:45
Senaste nyheter från Tidningarnas Telegrambyrå.
19:00
Kvartettsång, violin och pianosolo samt uppläsning.
Bellmanssånger av Kvartettsångarförbundet.
Uppläsning av redaktör Hasse Zetterström. Violinsolo av Erhard Skoog.
Anordnat av Aktiebolaget Ströms Herrekipering.
Samma år, lördagen den 29 mars:
18:45
Senaste nyheter från Tidningarnas Telegrambyrå
19:00
Musikalisk underhållning med uppläsning av Frödingdikter anordnad av tidningen Vårt Hem.
20:30
Föredrag av fil. lic. Iwan Bolin om framtidens energikällor.
21:00
Orkestermusik från Palladiums biografteater.
Ett kvällsprogram år 1924, tisdagen den 25 mars:
18:00
Språkföreläsning i franska av lektor C. O. Kock.
18:45
Senaste nyheter från Tidningarnas Telegrambyrå.
19:00
Kvartettsång, violin och pianosolo samt uppläsning.
Bellmanssånger av Kvartettsångarförbundet.
Uppläsning av redaktör Hasse Zetterström. Violinsolo av Erhard Skoog.
Anordnat av Aktiebolaget Ströms Herrekipering.
Samma år, lördagen den 29 mars:
18:45
Senaste nyheter från Tidningarnas Telegrambyrå
19:00
Musikalisk underhållning med uppläsning av Frödingdikter anordnad av tidningen Vårt Hem.
20:30
Föredrag av fil. lic. Iwan Bolin om framtidens energikällor.
21:00
Orkestermusik från Palladiums biografteater.

XDen 3 oktober 1924 bemyndigade Kungl. Maj:t (motsv. det vi i nutida statsskick kallar Regeringen) åt Telegrafstyrelsen att med Aktiebolaget Radiotjänst teckna överenskommelse om övertagandet av programverksamheten i Sverige, och den 27 november undertecknades så den slutgiltiga handlingen. I den överenskommelsen föreskrevs bl. a.:
»Rundradioprogrammen, vilka skola vara av växlande art och skänka god förströelse samt över huvud taget vara ägnade att vidmakthålla allmänhetens intresse för rundradio, skola hållas på en hög ideell, kulturell och konstnärlig nivå, och vara präglade av vederhäftighet, saklighet och opartiskhet. Rundradiorörelsen skall så bedrivas, att folkupplysningen och folkbildningsarbetet därigenom befrämjas.»
XSändningarna från Svenska Radiobolaget upphörde på hösten 1924, och därmed övertog Telegrafverket ensamma utsändningen av de dagliga programmen. Den sista utsändningen från Telegrafverkets försöksstation blev nyårsvakan, den 31 december 1924.

Radiotjänsts premiärdag den 1 januari 1925 inleddes kl. 10.55 med att Sven Jerring påannonserade högmässa från Sankt Jacobs kyrka i Stockholm. Jerring var redan rutinerad för jobbet, han hade debuterat vid mikrofonen den 2 december 1923 när han som anställd journalist på Åhlén & Åkerlund blev programledare för förlagets Radiotimme med sändningar från Radiobolagets försöksstudio. På Radiotjänst blev han under sina över 50 år där en levande legend. I hans anställning hos Radiotjänst ingick mycket av redaktörsarbete, förutom att sitta framför mikrofonen. Hans lön var med dåtida mått rätt hygglig, och fastställd till 300 kronor i månaden och så tillkom 20 kronor som ett ob-tillägg per hallåkväll.

Sven Jerring blev snabbt den officiella rösten i radion vid stora händelser. Ett sådant självklart fall där han var i tjänst var vid Hjalmar Brantings begravning i mars 1925. Den gången återberättades hela begravningen i radion, från studion.
X En annan viktig händelse det första kvartalet blev Vasaloppet, som också innebar det första radioreportaget utanför studion. Egentligen hade Jerring ingen erfarenhet skidåkning - i alla fall inte mer än det han lärt sig vid en skidtävling i det militära, där han dessutom hade kommit på allra sista plats.

X Vasaloppet 1925 var det fjärde Vasaloppet någonsin. Det gick den 8 mars, och då slod Jerring vid målet i Mora, redo med rnlkrofonen i en frusen näve. Han hade noga förberett allt, och noterat på papper det han skulle säga, och enligt beräkningarna skulle han ha 45 minuter på sig innan förste man skulle komma i må1. Men det blev blixtföre, och Radiotjänsts mikrofon hade bara varit inkopplad en halv minut när segraren gick i mål. Jerring fick kasta alla manus och improvisera, och detta gjorde han så bra att hans referat sedan blev självklara vid varje vasalopp i hela 39 år. Det blev en så populär tradition att de anses ha varit en betydelsefull förutsättning för att göra loppet till en folkrörelse, och numera en rörelse som lockar deltagare från hela vår omvärld.



Här nedan ses han intervjua vasaloppssegraren från en provisorisk tält-studio 1929.

XRadiotjänsts personal bestod vid sändningsstarten 1925 av totalt 7 personer:
* direktör Gustaf Reuterswärd,
* programchefen Nils Holmberg,
* musikchefen Natanael Broman,
* hallåmannen Walter Holmstedt,
* kapten Gösta Lilliehöök,
* kontoristen Nils Nordström, och
som sagt hallåmannen Sven Jerring.


XAntalet radiomottagare inom sändarnas täckningsområde ansågs den 1 januari 1925 vara cirka 40 000. Vid Radiotjänsts premiär fanns i Sverige endast tre ännu rätt svaga sändarstationer i Stockholm, Göteborg och Malmö. Under året skulle tillkomma sändarstationer även i Sundsvall och Karlsborg. Sändarstationen i Boden skulle också få sin ljudöverförning uppkopplad från Stockholm.
XKlockan 15 på Nyårsdagen återkom sändningarna efter högmässan och ett därefter två timmar långt sändningsuppehåll. Programmet kl. 15 hölls i en mycket pompös anda, och Radiotjänsts styrelseordförande Per Södermark, höll tal. Han var en gammal generaldirektör och sångarbroder som regeringen hade satt i spetsen för denna nymodiga institution. Han blev så fångad av stundens stora betydelse att han spontant ställde sig upp och sjöng ”Du Gamla Du Fria” med sådan kraft och energi att mikrofonen skallrade.

 

 

Dagsprogram, Radiotjänsts premiärdag 1 januari 1925:
10:55
Högmässogudstjänst från Jakobs kyrka i Stockholm.
12:55
Tidssignal
13:00 Sändningsuppehåll
15:00
Festkonsert med anledning av Radiotjänsts övertagande av
rundradioverksamheten.
Programpunkter:
1) Richard Wagner: Ouvertyr till ”Tannhäuser”. Skandias orkester.
2) Chefen för Kgl Telegrafstyrelsen, generaldirektör Herman Rydin överlämnar radioverksamheten till Radiotjänst.
3) Anförande av ordföranden i Radiotjänsts styrelse, generaldirektör Per Södermark; Riktlinjer för den fortsatta verksamheten.
4) Franz Schubert: Symfoni, H-moll, »Den ofullbordade».
5) Wilhelm Peterson-Berger: ”Hälsning till Jämtland” ur »Arnljot».
6) Felix Mendelsohn: Violinkonsert II, III.
7) Gaston Borch: Skandinavisk rapsodi. Orkester.
8) Josef Erikson: »Min själ vak upp».
9) Emil Sjögren: Falks sång ur »Kärlekens komedi».
10) Wilhelm Stenhammar: »Sverige». Gunnar Grip, sång, med orkester.
16:45 Sändningsuppehåll
18:00
Gudstjänst från Immanuelskyrkan.
19:00 Sändningsuppehåll
20:00
Uppläsning av teaterdirektör August Falk och fru Manda Björling-Falk: August Strindbergs »Till Damaskus”.
21:30 Sändningsuppehåll
22.30
Dagsnyheter från Tidningarnas Telegrambyrå.
Väderleksutsikt från Statens Meteorologisk-hydrologiska anstalt.

XRadiotjänst skulle två år senare flytta till den sedermera så legendomsusade adressen Kungsgatan 8, men ännu så länge huserade man i provisoriska lokaler på Malmskillnadsgatan 24 där man förfogade över två kontorsrum. Lokalerna tillhörde Telegrafverket, och ända från Radiotjänsts start hade Telegrafverket som statens övervakande myndighet en enastående maktposition över radions levnadsvillkor. Verket hade inte bara teknikansvaret för sändarnätet, de var även avtalsslutande part över Radiotjänst gentemot statsmakten och hanterade licensindrivningen och beslöt också över medelstilldelningen till Radiotjänst. Fortfarande trettio år senare, vid Olof Rydbecks tillträde 1955, fanns samma bedövande meningsskiljaktigheter och svåra gränsdragningsproblem i ansvarsfrågor mellan Radiotjänst och telegrafverket både vad gällde personaluppdelning och ansvaret för de apparatmässiga resurserna.
XI ”Radiotjänst - en bok om programmen och lyssnarna” talas om de tusen sinom tusen svenska hem där man väntar på nyheterna:
Ödemarkens stumma rymd får röst och i tystnaden som ruvar över milsvida sovande skogar ljuder en mänsklig stämma. För många människor, som leva avspärrade från yttervärlden, har radion öppnat ett fönster ut mot livet.

XDet var vackra ord, men verkligheten såg ut på helt annat sätt.
Det fanns nämligen en annan, och ännu mer sträng övervakare över Radiotjänst än Telegrafverket. Ägarstrukturen var uppbyggd så, att ett mot radion konkurrerande massmedium - Tidningarnas Telegrambyrå (TT) - ägde så mycket som två tredjedelar av Aktiebolaget Radiotjänst.
XRedan vid ett sammanträde på Tidningsutgivareföreningen i mars 1924 hade verkställande direktören i TT, Gustaf Reuterswärd (1882–1953), uttryckt sin stora oro för rundradions oövervinnliga snabbhet i nyhetsförmedlingen. Han erinrade om att nyheterna som sådana inte hade något lagligt upphovsrättsskydd. Det var möjligt för ett radioföretag att parasitera mot tidningarna på nyhetsmarknaden, och därför skulle nykomlingen radion hållas inom snäva ramar till förmån för tidningarnas fortlevnad. Hans förslag var därför att nyheter endast skulle utsändas på den tid, som ur pressens synpunkt var minst farlig, d. v. s. under sen kvällstid. Om radion tilläts ha nyhetssändningar när som helst på dagen skulle resultatet bli en ständig ”illojal konkurrens” mellan radiobolaget och pressen, fastslog Reuterswärd.
XFör att tillförsäkra sig ännu större säkerhet mot programbolaget Radiotjänst tilläts detta inte att själva genomföra nyhetssändningen, utan den kom från Tidningarnas Telegrambyrå. Uppläsningen skedde från TT:s redaktionslokal i Klara. Där fanns egentligen ingen studio för nyhetsuppläsaren - de övriga i redaktionen fick vara så vänliga att hålla tyst när nyheterna gick och utanför redaktionsdörren fanns en skylt som manade: ”Vid sändning ingång genom lunchrummet”.
XSå här efteråt ter det sig hysteriskt att TT inte vågade ge radion detta förtroende trots att den svenska radion mest av allt liknade ett statligt ämbetsverk, och det fanns ingen risk för att något kontroversiellt någonsin skulle inträffa i programmen. Säkrare kände sig TT när det gällde styrelsen för programbolaget, för där hade de en så stor dominans som hela tre fjärdedelar och egna representanter i betryggande antal. Bland lyssnarna upplevdes säkert Radiotjänst som ett högre ämbetsverk och stilen på de röster som talade i radion var mycket akademiskt högtidlig, och detta även med dåtida smak.

Dagsprogram en söndag år 1925, den 1 mars:
11:00
Högmässogudstjänst
12:30
Väderleksrapport
12:40 Sändningsuppehåll
12:55
Tidssignal
13:00 Sändningsuppehåll
17:00
Passionsvesper från Jakobs kyrka
18:00 Sändningsuppehåll
19:00
Referat från Hjalmar Brantings begravning
20:00
Föredrag om Verdis ”Rigoletto” av Olof Rabenius
20:30
Utsändning från Operan av ”Rigoletto”, 2:a och 3:e akterna
22:00 Dagsnyheter från TT samt väderleksrapport

 

Dagsprogram en tisdag år 1925, den 3 mars:

Sändningsuppehåll
12:30
Väderleksrapport
12:40
Riksbankens växelkurser samt första uppropet från Sthlm:s fondbörs
12:55
Tidssignal
13:00 Sändningsuppehåll
19:00
Hur våra förfäder civiliserades. Föredrag av Gustaf Hallström
20:00 Föredrag om Bizets ”Carmen” av Folke Rabenius
20:35 Utsändning från Operan av ”Carmen”, 2:a och 3:e akten
22:05 Dagsnyheter från TT samt väderleksrapport

 

Dagsprogram en lördag år 1925, den 7 mars:

Sändningsuppehåll
12:30
Väderleksrapport
12:40
Riksbankens växelkurser samt första uppropet från Sthlm:s fondbörs
12:55
Tidssignal (-13:00)
13:00 Sändningsuppehåll
16:30 Konsertföreningens skolungdomskonsert från Auditorium
19:30 Meddelanden från ABF
20:00 Dansmusik
21:00 Dagsnyheter från TT samt väderleksrapport
21:30 Dansmusik från Rosenbad

XI Danmark var läget på radions område som en spegelbild av den i Sverige. Premiär den 1 april 1925 för Statsradiofonien, och med namnet angavs öppet att företaget alltså var statligt - inte som i Sverige där det angavs som ett fiktivt aktiebolag. Annars var allt som en spegelbild av Sverige med endast en nyhetssändning per dag, kl.19. Den kallades Pressens Radioavis och redigerades och upplästes av personal från dagspressen. Liksom för svenska Radiotjänst tilläts inte Statsradiofonien att i egen regi sända några nyhetsrelaterade inslag.
XI Norges huvudstad får radiostationen namnet Oslo Kringkastingsstasjon, men i början består utsändnngarna endast av väderprognoser som från mitten av maj 1925 sänds vid två tillfällen under dagen, sannolikt mest avsedda för sjösäkerheten.
XI Sverige fortsatte delar att finnas kvar av den sponsring i radioprogrammen som hade varit vanlig innan monopolet fastlagts. Den 4 juni 1925 sände riksprogrammet ett föredrag av löjtnant Carl Rosencrantz, »Vad är camping?», med arrangörsnamnet angivet: »anordnat av Sydsvenska Dagbladet». Ändå kunde samma tidning i en ledare uttrycka sitt missnöje med samma företeelse under rubriken »Vår svenska radio». Tidningen framhöll att Inte är det någon som håller radioapparat för att höra den eller den firman prisa sina varor. Annonserna äro nyttiga och nödvändiga, men deras rätta plats är i den dagliga pressen!
X
XDet här var ändå en gyllene tid vad gällde lyssnarreaktionerna, som i regel uttryckte stor förnöjsamhet med vad som bjöds. Det enda tydliga missnöjet som kom fram rörde dålig hörbarhet från sändarstationerna. Mottagningsförhållandena var på många håll mycket dåliga eller helt obefintliga. Förutom nämnda 6 sändarstationer tillkom året 1926 även sändarstationen i Östersund. Året 1927 invigdes i Motala det som då blev världens starkaste rundradiostation med sina 30 kW, som innebar ett prestigelyft för det då tvååriga Radiotjänst som därmed började med sitt flitiga begagnande av anropet »Stockholm-Motala» som
ett sätt att markera Sveriges huvudsändare, den starkaste som nådde ut till en tredjel av Sveriges befolkning. Samtidigt ville man med detta anrop också markera att studion och högkvarteret fanns i Stockholm.
XTrots det stolta anropet innebar tillkomsten av Motalasändaren bara en viss förbättring. På kvällstid blev långvågsljudet från sändaren väldigt »vissligt» och på dagtid täcktes inte så mycket mer än Svealand och den övre halvan av Götaland. För andra delar av landet återstod ännu det gamla problemet med alltför liten täckning för sändningarna med totalt bara fem sändarstationer som drivs av telegrafverket.
Skåningarna hade egentligen bara den danska radion inom hörbart avstånd, men 1928 fick man även svensk radio när Hörbysändaren stod klar. Samma år fick Göteborg och Sundsvall sina sändare utbytta mot något högre sändareffekt.



Det var viktigt att hålla sin radio i god trim för att övervinna problemen med den dåliga räckvidden för sändarna. På en av AGA auktoriserad radioserviceverkstad bar personalen vit välstruken skjorta och slips,och utanpå detta en grå skyddsrock.
AGA parasiterade lite på namnet Sveriges Radio, som då, 1944, när denna annons fördes in i programtidningen Röster i Radio, just hade börjat användas av hallåmännen på Radiotjänst.


XSom ett medel att förbättra radiotäckningen tillät man lokala radioklubbar att på egna sändare återutsända riksradioprogrammet.
Vid Radiotjänsts start 1925 fanns 15 radioklubbar med egna sändarstationer. Dessa privata stationer återutsänder riksprogrammet från Radiotjänst men har även friheten att sända egna program. Vid Radiotjänsts start 1925 fanns det 15 radioklubbar med egna sändarstationer, och under 1925 startades ytterligare 14 privata rundradiosändare. En av dessa fanns i Linköping, som dock lades ner 1927 vilket berodde på att den starka Motalasändaren ansågs göra Linköpingssändaren obehövlig. Efteråt fanns då 23 privata sändarstationer, men antalet dalade sakta, om än mycket sakta, så att det 1933 ännu fanns 20 privata sändarstationer vilka delvis finansierades av bidrag från licensmedel.

X Först 1931 började man sända två nyhetssändningar, men fortfarande endast på kvällstid. Dagens Eko startade 1937 men fick bara ha funktionen som ett kommenterande aktualitetsprogram – alltså inga egna aktuella reportage. För varje form av nyhetssändningar rådde fortfarande ensamrätt för TT, och denna ordning fortsatte ända fram till 1956, då Radiotjänst började med egna dagliga nyhetssändningar vid sidan av Dagens Eko.
X Antalet radiolicenser ökade snabbt om vi tittar på några årtal:
1925 - 125.000
1930 - 480.000
1935 - 830.000
1937 - 1 miljon
1941 - 1 500 000
1949 - 2 miljoner
X Ända sen monopolradions start hade man från regeringshåll sett intäkterna från radiolicenserna som en mjölkko. Under Radiotjänsts första 30 år gick totalt 82 miljoner direkt till statskassan för användning till andra ändamål än den radioverksamhet som radiolyssnarna trott sig betala för. Radiotjänst levde under knapphetens ledstjärna i otillräckliga lokaler på Kungsgatan 8, där man hade tre våningsplan att husera i. Ett nytt radiohus började planeras redan på 1930-talet men blev verklighet först 30 år senare. Året 1932 fanns det i Sverige fler radiolicensbetalare än telefonabonnenter. Intresset hos den svenska radiopubliken var i toppklass i jämförelse med andra länder i Europa, men sändningstiden per dygn för det enda svenska programbolaget var 1933 inte mer än omkring 8 timmar.


Dansk syn på den svenska radion. Ur Röster i Radio 1944.

X 1934 var Sverige på en tredjeplats i Europa när det gällde radiolicenser per capita och året 1941 bröts vallen helt, då Sverige blev det land i Europa som hade flest licensbetalande. Men ändå, i jämförelse med andra europeiska radiobolag kom det svenska först på en trettondeplats när man jämförde sändningstid. En jämförelse med Finland visade att där var antalet sändningstimmar per år 5000 jämfört med Sveriges 3500.
XEn programpunkt som har sänts så gott som varje dag sedan 1937 är det lilla programmet Dagens dikt. Programmet är äldre än exempelvis Dagens Eko och första gången det blev sänt var den 1 februari det året med skådespelaren Gabriel Alw som framförde Esaias Tegnérs »Det Eviga«. Själva idén och programrubriken kom från den danska radion som under några månader hade sänt en sådan programserie. Med Dagens dikt som kom efter Tolvslaget från Stadshustornet, som då var direktsänt, blev det en liten »profan andaktsstund mitt på dagen, en stund för eftertanke och besinning mitt i en jäktad vardag« som det förklarades då.
X Behovet av ett radions P2 hade framförts som ett uppenbart behov redan 1923 då det dåvarande statsrådet Anders Örne (s) förde fram sådana visioner i en intervju. Han tänkte sig att man i en kanal skulle samla underhållningen och i den andra kanalen ha de mer folkbildande programmen med föreläsningar och föredrag. Fortfarande tjugo år senare, i 1943 års radioutredning, fastslogs behovet av en andra radiokanal. Förslaget mottogs först positivt hos regeringen, men det hela sköts ändå på framtiden.
X En ytterligare tolv års väntan på förverkligandet av den nya kanalen uppstod på grund av teknikkonservatism hos Telegrafstyrelsen. De gick på tvärs mot Radiotjänst om utsändningsförfarande för programmet och angav »trådradio» som det mest lämpliga. Detta system innebar att radioprogrammet distribuerades via telefonnätets ledningar. Radioapparaterna kopplades via en särskild filterdosa till inkommande telefonanslutning, och radion ställdes in för mottagning på långvåg - en viss likhet med nutida ADSL-modem, alltså, men inte på långa när den bandbredd vi talar om idag. Detta system byggdes ut för distribution främst i glesbygd. Mot detta system uppställde Radiotjänst tillsammans med radioindustrin kravet att sändning skulle ske via FM-sändare - alltså inte via telefonledningarna - och FM-nätet började så smått byggas upp för distribution i mer tättbefolkade områden.
X Under denna tid fanns mycket irritation och konflikter mellan rundradioföretaget och Telegrafstyrelsen kring ansvaret dem emellan på olika områden. Bland annat var sändningstäckningen i många fall närmast obefintlig vilket drabbade cirka 700.000 medborgare, och åsikten var att man innan någon ytterligare programkanal skulle startas måste tillse att rimlig täckning uppnåddes med den första kanalen, det så kallade riksprogrammet.


Telegrafverkets egna redovisning av täckningen som uppnåtts 1947 med de då existerande sändarstationerna över området Stockholm-Göteborg och däremellan. Som kan ses här så var det stora områden av vårt land som inte hade rimlig hörbarhet av sändningarna.
X När även 1952 års radioutredning poängterade behovet av en andra radiokanal togs vid vårriksdagen 1955 det avgörande beslutet - på tvärs mot Telegrafstyrelsens åsikt - att det nya dubbelprogrammet, som det kallades, skulle startas. När detta beslut äntligen hade tagits gick verkställandet imponerande snabbt då P2 den 26 november 1955 fick sin efterlängtade premiär. Den nya kanalen distribuerades i glesbygdsområden via trådradio med cirka 150 000 abonnenter, men också de nybyggda FM-sändarna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Örebro. Även små mellanvågssändare med låg effekt. En sådan fanns t.ex. i det ena av Kungstornen i Stockholm. Dessa sändare var ett alternativ till alla de som ännu inte hade FM-radio.
X Nyårsafton 1955 läste Anders de Wahl för sista gången »Nyårsklockorna» (Ring, klocka ring...), och därmed upphörde en då trettioårig kär radiotradition.
XVid mitten av 1950-talet infördes det nya LUFOR-bandet som var inlagt på ett litet frekvensområde mellan långvåg och mellanvåg. Detta var i »det kalla krigets» oroliga tid och betydde LUftFörsvarsORientering. Nya radiomottagare som var utrustade med Lufor-band försågs med en etikett om detta, och runt landet fanns ett 70-tal särskilda LUFOR-sändare i beredskap. Fem år senare var detta passé genom att allt fler lyssnare vant sig vid att överge AM-banden till förmån för FM, och det började även komma mottagare som endast var utrustade för FM-lyssning. Se ett Lufor-qsl
X Företaget Radiotjänst ändrade 1957 sitt namn till Sveriges Radio, men redan från och med Nyårsdagen 1944 började man övergå till anropet Sveriges Radio i programmen. I och med det var radions tidigaste år slut.


Teknikern Gösta Rådberg under en radioteaterföreställning. Ljudeffekter hämtas från lackskiva och det är viktigt att varje ljudeffekt kommer in rätt, och med rätt styrka. Bakom glasruan syns regissören Palle Brunius följa spelets gång.


I vissa fall hämtas ljudeffekter och andra inslag från en sådan här bandmaskin med tolvtums bandtallrikar.


Förstärkarcentralen finns på allra översta våningen på Kungsgatan 8. Där görs den allra sista kontrollen av ljudet innan det distribueras via ledningar ut till sändarstationerna runt om i landet.


Interiör vid Spånga rundradiostation med storsändaren på 55 kW som inköpts från Marconi Wireless Telegraph Co. och den betjänar hela Stockholmsområdet.


Totalt fanns 1947 hela 38 stycken rundradiosändare i Sverige. Masterna vid Spånga radiostation, som ses på denna och nedanstående bilder, äro 150 meter höga.


Flygfoto över Spånga rundradiostation med vy mot norr. Fältet ligger söder om Spånga kyrka. De två masterna bär upp en 300 m lång antennlina. Masterna är konstruerade att tåla ett sidotryck om 8 ton i händelse av hårt stormoväder. Avstånd mellan de fyra sidobenen på var mast är 22 m, och varje ben är förankrat i marken med en 6 m djup betongpelare. Vid resningen av de två masterna inleddes detta med en första sektion om 40 meter, och sedan, med en hjälpmast i mitten, restes de följande sektionerna som, var och en, var 15 meter. Toppen på vardera masterna är som ett rum på 3 x 3 m och det finns även telefon installerad där.

 

Läs fortsättningen:

 

 
Upphovsrättsliga regler för innehållet på denna webb: Du får mycket gärna använda och kopiera innehåll för personligt icke-kommersiellt bruk.
Å andra sidan är det strängeligen förbjudet att använda något av materialet för att sälja helt eller delvis på något sätt. radioarkiv@gmail.com