Melodiradions tillkomst
 
SVENSKA RADIOARKIVET

Morgonmys med Sigge Fürst (längst t.v.)
 

Snoddas i Lennart Hylands »Karusellen»
 

Här är Claes Dahlgren från New York!
 

Art Tatum förgyllde P2-premiären
 
 
 
Olof Rydbeck, radiochef under de mest
dynamiska åren i SR:s historia, 1955-70.
 
 

För stökig för att spelas i radion
om Radions P2-start 1955
Informationsbroschyr från SR 1958. Distributionen av den nya P2-kanalen skedde delvis med FM-sändare. Broschyren har information om den radions mammut som kallades »trådradio», som distribuerade P2 i glesbygden, där FM-sändare ännu saknades. I en del städer fanns även mellanvågssändare som sände P2 med svag sändareffekt. En sådan sändare fanns för Stockholms del i ett av Kungstornen på Kungsgatan, trots att FM-sändare för P2 redan fanns.

Chefen för jazzavdelningen, Olle Helander

 

Sveriges Radio

Den här sidan är en fortsättning på:
Den enda radiokanal som Sverige hade fram till 1955 samlade oftast stora skaror av lyssnare med programserier som Frukostklubben med den folkkäre skådespelaren Sigge Fürst som programledare, och populär, i ännu högre grad, blev Lennart Hyland i program som Lördagskväll och Karusellen.
För det stora flertalet var det viktigt att inte missa allt som Hyland bjöd i Karusellen, ”frufridagen” och ”Snoddas” och mycket annat. Den som inte hade hört sändningen riskerade att komma till korta när kompisarna på jobbet pratade på fikarasten nästa dag. Många kallar just den här tiden - mitt i 1950-talet - för ”Radions Guldår”, men paradoxalt nog så byggde radions så stora popularitet till stor del på det faktum att radion hade ett monopol, alla hade denna enda radiokanal att lyssna på, och innan TV fanns var det mycket sannolikt att alla grannar, vänner och jobbarkompisar hade hört samma sändning.

De program som riktade sig till ungdom var i ringa grad musikorienterade, de löd ännu under avdelningen för talprogram och hade oftast en uppfostrande attityd mot målgruppen. I de fall de bjöd någon musik var det i program såsom »Jazzstudio 1956» eller »Jazz för ungdom». Trots de fostrande programmen skulle den stora kullen ungdomar som var födda under andra världskriget väcka allt mer oro och uppmärksamhet i den senare delen av 1950-talet. Det skrevs mycket i tidningarna om tonårsfylla, vandaliseringar, raggarbråk och upplopp. Aldrig tidigare hade oron över ungdomligt förfall varit så stor som under det sena 50-talet. Men i radion var allt stilla och dämpat, och där visste man inte riktigt hur man skulle hantera det här. Vad som saknades i radiotablåerna var program med samtida ungdomsmusik. För att ändå möta denna larmande hord knöt Sveriges Radio till sig några bättre representanter av ungdom som sattes in som programledare i program som hette »Spisarparty» med Maud Allenäs, och senare, Kersti Adams-Ray som blott 18-årig programledare, och programmets underrubrik lekte med ord i »Delvis Presley delvis jazz». I september 1958 började en programserie »Toner för tonåringar», men ännu tidigare med att introducera begreppet tonåring var programserien »Tonårsträffen» som startade på våren 1957. Där var programledarskapet uppdelat mellan Maud Allernäs, Eric Sandström, Johan Sandström och Martha Westin. I programtidningen Röster i Radio återgavs ett redaktionsmöte där de diskuterade ett svårtaget beslut kring musikpolicy:
– Nej. Jag säger det inte. Skulle jag vara rock’n roll-fantast, va? Det är det absolut värsta jag vet!
– Ja, men snälla Johan, vi ska ju försöka ha en liten rockdebatt mellan Eric och dej. Du behöver bara låtsas att du gillar rocken…
– Och skämma ut mej för alla människor jag känner då, va? Nej, tack, inte för mej. Jag vägrar att uppträda som nån rock-älskare. Det är ju inte musik. Bara en massa oartikulerat vrål. Rock, rock, rock och roll, roll, roll. Billigt och dumt!
– Slipp då! Men du då Eric, kan inte du ställa upp som rock-fantast. Du behöver bara säga att det är kul med rock…
– Hur ska jag kunna göra det när jag inte tycker att rocken är kul. Den är tjatig och i längden tråkig. En vidrig musikart. Jag håller med Johan. Inte ett gott ord om rocken
från mej.

Hur som helst så kom de här programmen att fylla ett behov hos de annars så svältfödda tonåringarna med program med ung rytmisk musik. Men någon rockmusik blev det aldrig fråga om i fortsättningen heller. Programmen hade en vattenkammad stil och musiken var alltid utvald av vuxna producenter.

I Sveriges Radios årsbok 1959/60 framhölls stolt att »ungdomen har också fått sina särskilda sändningar, framför allt jazzmusik», och redan från 1950-talet hade programbolaget tilldelat rikliga resurser åt jazz med programledare som till exempel Olle Helander (1919-1976) som sedan 1950 var chef för Sveriges Radios särskilda jazzavdelning och producent för en lång rad av jazzprogramserier. Han var även initiativtagare till att det med start 1956 etablerades en Sveriges Radios egna studioorkester för jazz som med sin orkesterledare gick under namnet Harry Arnold och Radiobandet. Från sommaren 1959 började Olle Helander presentera direktsända konserter under rubriken ”Jazz under stjärnorna” som blev en flerårig programserie.

En riktig legendar var Leif »Smoke Rings» Andersson (1925-1999) som blev en för Sverige helt unik radiopersonlighet med en särartad mörk heshet i stämman och en lättparodierad skånskamerikansk jargong. Redan 1956 startade han med en programserie som hette »Reflexer i skivsplittret» och året därpå kom »Jazztimmen» med flera programserier. Först 1960 kom det första i den programserie under namnet »Smoke-Rings» som skulle fortsätta i 39 år med totala antalet 1786 program, det sista gick den 14 november 1999, tre dagar före hans död.

En annan programledare som ytterligare stärkte jazzens stora förekomst i radioutbudet var Claes Dahlgren (1917-1979), som - även han - med en lättparodierad amerikansk-skånska presenterade sitt program ”Jazzglimtar” inledda med hälsningen ”Här är Claes Dahlgren i New York”. Han hade engagerats först som inköpare av amerikanska skivor till Radiotjänsts grammofonarkiv. Men när han anlitades som radioröst med egna program visade han upp en stor och enastående förmåga att förmedla musiken med egna intervjuer med de största bland den tidens jazzartister.
Jazzen skulle långt senare, i andra halvan av 1960-talet, komma att uppdelas med jazz som konstmusik i P2, och i sin mer populära form, som i Leif Anderssons »Smoke Rings», i P3.

När Radiotjänst, trettio år efter starten fick sin andra programkanal var det typiskt för jazzens storhet att invigningen av det nya P2, lördagen den 26 november 1955 över sändare i Stockholm, Göteborg, Malmö och Örebro, skedde detta med ett program av Claes Dahlgren. Efter några inledande ord från Sven Jerring och ett högtidligt tal av den nytillträdde radiochefen Olof Rydbeck (1913 - 1995) kopplade man över till NBC på Manhattan i New York - visserligen i bandad form - där Dahlgren hade bokat in Art Tatum, en av jazzens största och högst betalda, som gjorde den nya radiokanalen i Sverige den äran med ett speciellt dedikerat solonummer på piano.

Den nye radiochefen Rydbeck hade när han tillträdde en diger bakgrund i diplomatins tjänst i Berlin, Ankara, Washington, Bonn, och som byråchef och UD:s presschef, Under hans kommande femton år i ledningen för Sveriges Radio skulle företaget växa från cirka 500 till bortåt 4000 anställda. Från en radiokanal växte det till tre, och radiomonopolet utökades till ett TV-monopol med två TV-kanaler. Det han främst brukar hyllas för är hans insatser för ett stärkande av journalistikens integritet inom företaget, från en artig frågeställare med mössan i hand, till en mer vågad, och i extremfall »skjutjärnsjournalistik».

Sportjournalistiken i radion på 50-talet var inte riktigt som den är idag. Ett mycket märkligt exempel på detta blev det i samband med det som av många upplevdes som århundradets match, när den svenska tungviktsboxaren Ingemar Johansson skulle möta Floyd Patterson i en match i New York, och den här matchen blev för det dåtida Sverige en fullständigt omvälvande händelse.

Mediemässigt blev Ingo/Floyd också något som ledde till skärpta ifrågasättanden av det svenska radiomonopolet. Sveriges Radio hade redan i maj 1958 tagit ett principiellt beslut att inga proffsboxningsreferat fick sändas, och detta var bara en upprepning av tidigare beslut i frågan, som ända sedan 1920-talet varit ett svårlöst problem. En stärkande orsak till ställningstagandet var att SR inte ville stöta sig med en opinion som såg boxningssporten som grovt förråande. Denna opinion kom visserligen från en minoritet, men argumenten den förde fram uppfattades som mer slagkraftiga än sporten själv, och svåra att bortse från. Dessutom fanns en annan viktig faktor; det rörde sig om p r o f f s i d r o t t ! Det sistnämnda var då mycket kontroversiellt, och flera av våra största sportutövare hade av detta skäl straffats och avstängts från sina möjligheter att delta i tävlingar, bland andra de båda löparstjärnorna Dan Waern och Gunder Hägg.

 

Philips gav ut en minnesskiva med
referat från matchen. Hör

 
 

Ingomatchen blev vad många ser som århundradets match - en för det sen 1950-talets Sverige fullständigt omvälvande händelse. Sveriges Radios hållning ledde till demonstrationståg från uppretade licensbetalare som ville höra matchen i direktsändning. Men då dök en helt annan aktör upp - det då dominerande radiomärket Philips representant i Sverige och dess högste chef Herbert Kastengren, som utlovade att matchen skulle sändas genom deras försorg. Svenska Philips köpte sändningstid över Radio Luxembourgs starka sändare. Inför matchen gav tidningarna experttips om hur man bäst skulle ställa in radion för att matchen skulle höras klart och tydligt.

Den stora kvällen och natten med sändningen över Radio Luxembourg fick namnet ”Ingo-vakan”, där de från Sveriges Radio välkända och populära programledarna Eric Sandström och Åke Falck medverkade. Gösta Bernhard hade med hjälp av Sällskapet Stallbröderna samlat artistkollegor som ställde upp - Anita Lindblom - Gaby Stenberg - Alice Babs - Siv Malmqvist - Monica Zetterlund - Povel Ramel - Lars Lönndahl, m.fl. Ännu en från Sveriges Radio omtyckt programledare var Pekka Langer, som också hade engagerats. Han fanns i en studio i Luxembourg och därifrån medverkade även Olle »Cello» Carle och Yngve Gamlin.

Sändningen inleddes vid kl 23, och miljoner svenskar stannade uppe för att höra direktsändningen från Yankee Stadium i Bronx, New York. Genom dygnsförskjutningen mellan New York och Sverige startade matchen för oss svenskar först vid tretiden på natten. Det blev en förstklassig sportradiosändning trots att gänget var hastigt sammankallat. Lars Henrik Ottosson gjorde ett bra referat och vid ringside fanns även Lennart Crusner, som egentligen var Göteborgs-Postens utsände, men även han medverkade i radiosändningen. Efter matchen var reportrarna påpassliga och lät lyssnarna få direktintervjuer med Ingemar Johansson, managern Edwin Ahlqvist och Nisse Blomberg som var Ingemar Johanssons tränare. Många minns fortfarande vad de gjorde den där magiska juninatten den 27 juni 1959, när Ingo kl. 03.37 svensk tid blev världsmästare i tungviktsboxning inför 30 tusen åskådare i New York och tre miljoner nattliga radiolyssnare i Sverige. Floyd hade då blivit golvad inte mindre än sju gånger Sändningen finns bevarad. Bitvis med starka störningar

Under tiden sändningen via Radio Luxemburg pågick sände SR inte direktsända, men efterhandsreferat strax efter, från studio i Stockholm. Under våren hade frågan internt på SR diskuterats ifall det var möjligt att åstadkomma en kompromisslösning, ett sätt att slippa »förlora ansiktet». Efter en votering fastställde styrelsen med 9 röster mot 2 ett blekt undantag från föregående års principbeslut. Det beslutades att den nyhetsmässiga bevakningen av matchen trots allt måste ske, men inte i direktsändning, bara rakt redovisas efter matchens slut. Radioreportern Rustan Älveby fick det mycket otacksamma uppdraget att på plats i New York leverera denna rapport, men som sagt, inte i direktsändning men efter matchens slut. Det fanns dock inte många lyssnare till detta surrogat när de istället kunde välja direktsändningen via Radio Luxemburg. När det ett år senare blev dags för returmatch mellan Ingo - Floyd, den 20 juni 1960, sände Sveriges Radio ett program med Sigge Fürst som programledare, »Vi väntar på Johansson, en nattlig underhållning med önskeskivor fram till matchdags«. I denna match återtog Floyd Patterson tungviktstiteln från Ingemar Johansson.


Radio Nords premiär 8 mars 1961
Två timmar lång inspelning som inleds 12 minuter före kl.10 när själva premiären drar igång med »Bye bye blackbird» - »Med allt nytt i ton och ord, kommer här Radio Nord».
 
Röster i Radio TV 8 mars 1961 där programtablån visar att både P1 och P2 hade sändningsuppehåll när Radio Nord passade på att ha sin premiär.
 
Röster i Radio TV 9 augusti 1961 där Melodiradion har kommit in. P2 sänder redan från kl 06.00 och nattradion sänder i P1 till kl 02.00. Ännu inga dygnet runtsändningar, men snart.
också insändarsidan ur samma tidning där skvalkriget och tillkomsten av Melodiradion kritiseras.
 

Första rösten i Melodiradion, Bo Berntsson
 
 

Melodiradiolyssnarna fick vara aktiva och ratta mellan P1 och P2. De som ville höra programmet Sommar fick ratta över till P1, men sedan hade Melodiradion paus till kl 16, då den istället fanns i P2. Från kl 19 övergick P2 till att sända seriös musik och de som önskade höra lätt musik fick vänta till kl 22.15 då nattradion startade i P1 och pågick till kl 02.00, då Nationalsången spelades, och sändarna stängdes för natten.
 
Röster i Radio TV den 30 juni 1962 där det ser helt annorlunda ut i programtablån jämfört med hur den såg ut 16 månader tidigare. P1 sänder dygnet runt med nattradio.
 
Röster i Radio TV 1 april 1981
Om Melodiradions 20-årsjubileum och ovanstående programpunkt.
 
riksdagsprotokoll 24 feb -93
Protokoll från riksdagsdebatten om den nya kommersiella lokalradion. Sveriges Radios monopol upphör.

Jan Stenbeck kom att bli som en senkommen ättling till Radio Nord-chefen Jack Kotschack. Jan Stebeck slog politikerna på fingrarna och gav svenska folket fri television genom att starta TV3, och trotsade det svenska TV-monopolet genom att sända kanalen från utlandet. Utöver detta trotsade han också det gamla telemonopolet och gav Sverige en billigare mobiltelefoni med företaget Comviq/Tele2. Stenbeck introducerade också kontantkortet, vilket hittade en helt ny kundgrupp som tidigare inte haft ekonomiska förutsättningar att ha mobiltelefon eftersom det innan detta varit så väldigt dyrt. Efter det revolutionerade Stenbeck också tidningsbranschen genom att ge ut en dagstidning helt gratis, tidningen Metro. Jan Stenbeck öppnade möjligheter som ingen visste fanns och gjorde Sverige till ett mycket friare land istället för det »Östtyskland Light» som våra politiker gett oss. Utan honom hade vi kanske ännu idag haft bara ETT TV-bolag och ETT radiobolag, och att se utländsk TV via satellit hade kanske varit olagligt med de politiker vi har.

Redan vid våren 1960 var man på Sveriges Radio väl förberedda på att Radio Nord bokstavligt var under uppsegling. En uppvaktning gjordes hos statsrådet Gösta Skoglund på kommunikationsdepartementet av Sveriges Radios styrelseordförande Per Eckerberg, verkställande direktören Olof Rydbeck och teknikchefen Erik Mattsson, för att direkt till regeringen föra fram att den situationen skulle kunna uppstå att »svenska folkets egen radio» av penningbrist måste vara tyst under dagarna samtidigt som en kommersiell sändare skulle nå stora delar av landet med sina reklamprogram.

Sådan blev också den faktiska situationen vid Radio Nords premiärdag den 8 mars 1961. P1-kanalen hade då i vanlig ordning sitt förmiddagsuppehåll, och P2 sände paussignaler.

Innan Radio Nordpremiären hade monopolradions anhängare kunnat känna viss tillförsikt att projektet skulle misslyckas. Dessa anhängare fanns inte bara i den socialdemokratiska regeringen och kommunistpartiet – även centerpartiet såg monopolet som väsentligt att skydda. Men för denna politiska gruppering brann det nu i knutarna sedan tidiga lyssnarundersökningar tydligt indikerat att Radio Nord blivit en framgång hos lyssnarna. Monopolanhängarna upplevde det som ett framsteg för kommersialismen och den kulturella förflackningen - ett hot mot den goda ordning man i mer än 35 år ansett sig ha genom radions monopol.

 
Olof Rydbecks uppdrag att konkurrera
bort Radio Nord (enl. Tecknar-Anders)
 

Här gällde att agera snabbt om inte regeringen skulle tappa kontrollen över radion i vårt land. Med närvaro av representanter från fem departement diskuterades möjligheten att med insatser från Flottan kapa Radio Nords sändarfartyg ute på öppna havet. Även störningssändningar diskuterades enligt de metoder som tillämpades av Sovjet för att störa ut misshagliga radiostationer. Förslaget kom ursprungligen från några chefredaktörer inom A-pressen, däribland Aftonbladet och Arbetet. Bägge idéerna föll dock på de internationella förvecklingar som kunde riskeras med aktioner mot mål utanför svenska territorialvattengränsen. På dagordningen fanns också att diskutera möjligheter att skattetekniskt straffa »piraterna» och förbud mot att bunkra mat, att alltså svälta ut piraten. Det var idéer som påminner om hur man ibland försöker bemästra terrorister, och det var möjligen så som regeringen upplevde piraterna.

I ett mer fredligt försök att återfå kontrollen tillsköt regeringen höjda ekonomiska anslag till Sveriges Radio med det direkt uttalade uppdraget att konkurrera bort Radio Nord. Stig Olin, producent och legendarisk programchef på Sveriges Radio, sa vid något tillfälle att så här snabbt som under Radio Nords tid hade Sveriges Radio aldrig fått pengar. Det var också direkt från regeringen som ordern att starta Melodiradion kom, och även namnet Melodiradion kom från regeringen.

Steget från ord till handling har sällan varit så kort i detta företag som i det här fallet. Så sent som på kvällen den 4 maj 1961 togs beslutet på kommunikationsdepartementet, enligt artikeln från Expressen den 5 maj. Bara några nattimmar efter beslut gick alltså starten för Melodiradion kl. 06 i P2-kanalen med Bo Berntsson som Melodiradions förste hallåman. Denna snabba programändring mötte inga hinder eftersom det normalt hade varit sändningsuppehåll i P2 till 17-tiden. Programmet bjöd blandad populärmusik enligt samma mall som Radio Nord, men utan de varje timma återkommande nyheterna som Radio Nord hade haft sen nästan en månad. Det som blev den första tidens främsta lockbete för lyssnarna startade den 8 maj när Pekka Langer läste upp lyssnarbrev mellan 12 och 13 i »Det ska vi fira».

Med Melodiradions start inträdde en radikal förändring av radions utbud. Under budgetåret 1960-61 uppgick sändningstid för lätt musik till knappt 3300 timmar för att nästa år öka till 6000 timmar, och ytterligare ett år senare till 9000 timmar, vilket innebar att faktiskt långt mer än hälften av hela Sveriges Radios programutbud utgjordes av lätt musik.
Många har reagerat angående de uppgivna sifferuppgifterna här, inte minst när det gäller antalet sändningstimmar för lätt musik 1960-61. Siffrorna är betydligt större än förväntat, med tanke på hur de flesta upplevde radions musikutbud då. Men här används sannolikt uttrycket »lätt musik» för i stort sett all musik utom den verkligt seriösa, t.ex. operettmusik och wienervals kan nog ha ingått i »lätt musik».

Ungdomsmusiken fick också sin plats i Melodiradion hösten 1961. Den 8 oktober startade »Rock 61», som sändes en halvtimme sex dagar i veckan. Producent var Klas Burling, men i starten var det Melodiradions vanliga hallåmän som med varierande engagemang presenterade låtarna enligt manus från Burling. Programmet bytte från rock till pop den 15 april 1962, och hette fortsättningsvis alltså Pop 62 - med uppdatering av årtal, år för år. I och med detta trädde också Burling in som programmets presentatör, vilket avsevärt höjde programmets kvalite och betydelse hos målgruppen.
Samma vecka som Rock 61 startade gick också »Tio i topp» igång den 14 oktober 1961. Genom 60-talet kom dessa program att spela en oerhörd roll för radiolyssnandet bland ungdomarna.

De som tidigare klagat över kulturell förflackning i radion fick nu verkligen vatten på sin kvarn. Många ansåg detta populistiska skval ovärdigt Sveriges Radio, som nu ansågs lägga sig platt för den allra tarvligaste smakens pockanden. Vid kanalomändringen 1960 hade P2-kanalen avdelats för att bära fram de lite ”tyngre” programmen, men nu upplevdes den istället bli forum för skvalmusik. För flertalet bland lyssnarna var nyheten ändå mer än välkommen - allra mest för de som bodde utanför Radio Nords täckningsområde. Men inom täckningsområdet behöll Radio Nord fortfarande sin dominans om lyssnarna.

I Sveriges Radios årsbok 1962 har SRs programdirektör Nils.Olof Franzén en stor artikel om Melodiradion; hur det kom sig att den tillskapades, vad slags varierat musikutbud som var tänkt som lämpligt i Melodiradion. Han försvarar Melodiradions programidé och ondgör sig över de föraktfulla uttryck som kom i svang mot denna: uttryck som skvalmusik m.fl. Av det han skriver förstår man att Melodiradions innehåll är en mycket noggrann kopiering av Radio Nord, men trots detta så aktade Franzén sig noga för att ge något omnämnande av just Radio Nord.

Torsdagen den 7 juni 1962 inträffade det radiohistoriska att Sveriges Radios sändningar för sista gången avslutades inför natten genom att spela nationalsången. Påföljande dygn inleddes dygnetruntsändningarna och starten för nattradion, som på den tiden gick i P1-kanalen.

Den 7 juli 1962 när det gått en vecka efter att Radio Nord upphört fick den nya P3-kanalen sin premiär, men än så länge bara över FM-sändare i Hörby och Göteborg. Tre veckor senare hade P3-utbyggnaden kommit så långt att även Stockholm, Sundsvall och Boden hade P3-sändare. Utbyggnaden fortsatte successivt, och 1964 fastslog man att P3-kanalen var utbyggd till samma täckning över riket som de andra 2 kanalerna.

1966, den 12/12 kl. 12, genomfördes den kanalomläggning som i stort kvarstår än idag. Då blev P1 det talade ordets kanal, P2 musikradio med främst den seriösa konstmusiken. P3 blev kanalen där Melodiradion äntligen fick ett hem tillsammans med övriga mer populära program, och för de flesta lyssnare blev det denna kanal man hade konstant inställd på radion. Året 1966 hördes i svensk radio en helt ny programtyp som sen skulle bli alltmer vanlig, »Telefonväktarna» med de populära Moltas Eriksson, Carl-Uno Sjöblom och Pekka Langer.

 

- Hur kommer man till Ungdomsredaktionen ?

- Gå ditåt. Och håll till vänster - hela tiden !!


Den största godbiten för ungdomar i P3:s utbud på det sena 60-talet var Midnight Hour med Åke Strömmer som programledare. Han jobbade i vanliga fall med Radiosporten men var verkligen en mångsidig radiopersonlighet. Programmet gick på sen fredagskvällstid kl. 23. I början hade det karaktär av ett radions diskotek och sedan den speciella programpunkten Flipp eller flopp insprängd vid cirka 23.30-tiden med en spexig tyckar-jury där oftast Roger Wallis fanns med. En annan flitig gäst var modelegenden Ingrid Schrewelius och sedan var det oftast någon ur den dåtida pop-eliten, och alla tre fick var och en uttrycka sina bedömningar av nyutkomna skivor, och vilken hit-potential de ansåg att respektive skiva hade.
Midnight Hour blev dessutom först i svensk historia med att begagna sig av dynamikprocess i avsikt att åstadkomma ett kompakt sound. Det var visserligen med bara en enkel topplimiter, men programljudet stack fram på ett mycket speciellt sätt jämfört med hur radion annars lät på den tiden.

1970-talet blev en tid av total omvändning i den svenska radion då främst ungdomsprogrammen kom att fullständigt domineras av personer med ideal från proggmusikens vänsterpolitiska värld. Ändå var vänsterfolket inte nöjda. Det bildades en aktivitetsgrupp med bakgrund från proggtidningen Musikens Makt och från »Gärdesfesterna». Gruppen gick under namnet »Rädda Radion» och de presenterade sig med följande programförklaring:
Vi tycker att Sveriges Radios musikpolitik, i första hand P3:s, alltid har varit urusel för att inte säga obefintlig. Om det beror på ren slapphet, eller ett medvetet försök till nedsövning av det lyssnande folket är svårt att säga. Man säger `folk får vad de vill ha´ men man har egentligen aldrig gett oss en chans att välja, utan hela tiden tvångsmatat oss med amerikanskinspirerad, lögnaktig, eller intetsägande maskinproducerad smörja som framför allt finns på de vansinniga tävlingslistorna, vilka enbart existerar för att vissa skivor ska säljas bättre och utarbetas i samarbete med stora skivproducenter. Vi kräver att Tio i topp, Kvällstoppen och Svensktoppen tas bort.
Rädda Radion fick en stark påverkan, och populära program som Tio i topp lades ner 29 juni 1974 och Kvällstoppen upphörde 19 augusti 1975. Ungdomsprogrammen fylldes med propaganda för den politiska vänsterkanten av politiskt korrekta, som Lennart Wretlind, Eva Blomquist, Tommy Rander, Håkan Sandblad, Tomas Tengby, Mia Gerdin m.fl. Andra klarade inte alls av anpassningen. En som tidigare älskat sitt jobb att producera kul popradio tog livet av sig i sin kreativitetskonflikt att tvingas göra politiska propagandaprogram.

Året 1977: Regionalradion med sina nyhetskvartar insprängda i P3 morgon/ middag/ kväll omvandlades till »Lokalradion» med paraplyorganisationen Sveriges Lokalradio AB (LRAB). I verkligheten var det en länsindelad radio som gavs namnet lokalradio för att passa in i mottot som man höll heligt på 70-talet: Radion ska närma sig folket ute i landet och Stockholmsdominansen brytas. Under 2000-talet har lokalradion återförts till SR-bolaget och har blivit ännu mer stockholmscentrerad än den var före 1977, och har också återvänt till att sända i »fönster» fast med en skillnad: i P4 istället för som då, i P3.

Året 1978: Från regeringshåll beslöts att SR-koncernen ombildas som fem företag med moderbolaget Sveriges Radio och under detta dotterbolagen Sveriges Television (SvT), Sveriges Riksradio (RR), Sveriges Lokalradio (LRAB) och Sveriges Utbildningsradio (UR). Radiobolaget, som dittills kallats SR fick alltså i fortsättningen heta RR.

Året 1979 fick den jättestora monopolradion oväntat hård konkurrens av den pyttelilla närradion - i alla fall i ett par års tid innan regeringen - då borgerlig - förbjöd de mest populära föreningarna i närradion att fortsätta sina sändningar.

Den 1978 ombildade SR-koncernen upphör 1993 efter regeringsbeslut. Istället bildas tre företag fristående från varandra, Sveriges Television (SVT), Sveriges Radio (SR) där de tidigare åtskilda riksradion (RR) och lokalradion (LRAB) slås ihop till ett gemensamt bolag. Utbildningsradion (UR) fortsätter som tidigare.

1987 startade den fjärde radiokanalen, P4, som blev lokalradions egna kanal. Emellertid hade de lokala stationerna bara resurser att sända klockan 06:00–18:00 vardagar. Övrig tid återutsändes P1, P2 och P3. 1993 slogs LRAB och RR ihop till Sveriges Radio. Samtidigt profileras P3 som en kanal för den yngre halvan (upp till 37 år) av befolkningen, medan P4 riktade sig till den äldre, och samtidigt infördes nationella program i P4. P4:s koncept blev tal-populärmusik.

Monopolsituationen fick sitt upphörande i TV när TV3 startade sina sändningar den 31 december 1987. För säkerhets skull valde entreprenören bakom den nya kanalen, Jan Stenbeck, att inte sända ut sitt TV3 över Svenskt landområde utan från London via satellit för att kringgå den svenska lagstiftningen. Då var monopolsituationen fortfarande så orubbligt fast att riksdagsledamoten Maj Britt Theorin (s) på fullaste allvar talade om att förbjuda parabolantenner och hotade med böter och fängelse. Radio Nova i Vagnhärad var en närradiostation som trotsade det absoluta reklamförbudet i närradion och började 1990 att sända reklamradio. Därmed bidrog Radio Nova till att öka farten på den snöboll som TV3 hade satt i rullning, som till slut ledde fram till att avsluta radions monopol. Det var Sverige och Albanien som var de sista länderna i Europa med monopolradio, och det hade gått trettiotvå år efter Radio Nords premiär, när det 1993 gavs tillstånd för de privata lokalradiostationerna. De första åren fanns bland dessa nya stationer en del som kunde ses som nyskapande, bland andra Bandit 105,5 och Radio Q. Men politikerna - röda och blå - valde att ordna villkoren så att dessa skulle främja de starkare aktörerna, och genom nätverken MTG Radio och SBS Radio blev »reklamradion» med åren en altmer likriktad easy listening och adult contemporary, med lättsamt prat och centralproducerade uppläsningar av nyhetstelegram istället för egen lokal journalistik. Allt domineras numera helt av MTG Radio och SBS Radio. De som hoppades på en »fri radio» fick inte något som liknade de höga förväntningarna. Istället för det tidigare monopolet fick vi ett oligopol där friheten beskurits genom att PLR-stationerna till 99% delats upp mellan de två ägarna. Den tredje ägaren, det nygamla och lite friare Sveriges Radio * har, trots förlusten av sin forna ämbetsverksliknande position, ändå lyckats ytterligare förstärka sin betydelse som Sveriges viktigaste, och nu kanske dessutom mest omhuldade medieföretag.

*) Den ständigt så olyckliga omständigheten från den statsstyrda monopolradion hänger dock kvar än idag, att ledamöterna i Sveriges Radios styrelse utses efter politisk lämplighet av Regeringen.

 

 

 

 

 
Ljudingenjör Carl Ragnar Fröjd (1928-2001) i programkontrollen på Kungsgatan 8 i juli 1961. Han hade tre ingenjörsexamina och åstadkom ett ljudtekniskt kompendium kallat REDA - se - som han sålde och för pengarna åkte han till USA i tre månader. På bilden nedan ser vi Carl Ragnar köra inslag för programmet Journalen, där det gällde att vara snabb med att starta rätt band i tid, och att hinna byta bandtallrikar så att alltid rätt inslag fanns förberett för start. Märk att slipsen kommit på sned och är i rörelseoskärpa. En viss stress att vara tekniker för Journalen...
Här ser vi musikteknikern Bernt Berntsson som ägnar sig åt bandredigeringens ädla konst. Det är 2 Telefunken M5-bandspelare han har framför sig, och bakom honom skymtar ett par EMT 927 grammofonverk.
Från det här kontrollbordet gick bland annat »Barnens brevlåda» med Farbror Sven

En nattradiosändning från studio 3 på Kungsgatan 8 i juli 1961. Olle Willéns ryggtavla närmast kameran. Bakom glasrutan inne i studion närmast till vänster prodsekreteraren Mona Radne, senare känd som Mona Haskel. Bakom henne programledarinnan Lill Lindfors och till höger hennes bisittare som programledare, Kjell Stensson.

Nedan ses teknikern och producenten ur annan vinkel med närmast kameran två bandmaskiner. Till höger en Telefunken M5 och till vänster om den står den lite större Telefunken T9.
Universalgeniet, »ljudfadern» Kjell Stensson i nattradiostudion Kungsgatan 8 i juli 1961. Cigarrettrökning var på den tiden OK. Rökare var vanligare än icke-rökare och tändstickor och askfat fanns överallt, på mixerbord och studiobord. Men kostym, vit välstruken skjorta och slips var minsann inget man kunde släppa på.
Pekka Langer och Sommartoppen. Han förkroppsligade totalt detta program och gjorde det varje sommar till årets »happening». Här är han dessutom biljettkontrollör vid publikinsläppet vid någon folkpark någonstans.
Här är en bild till på Pekka Langer och Sommartoppen - han syns längst upp till höger på bilden, och närmast kameran ser vi »spökrösten» som gömmer sig och mikrofonen bakom en resväska som bildar skärm för att ingen i publiken ska kunna läsa några läpprörelser som avslöjar röstningsläget. Till höger om honom ser vi mannen som kontrollerar mentometerns visarutslag - det var noga att allt skulle gå 100% rätt till!
 

När det inte var sommar och Sommartoppen så hördes Tio i topp på lördagarna kl 15 i P3. På bilden till vänster syns »spökrösten» Carl-Eiwar beredd med leksaksgeväret som gav det karaktäristiska knattret som ljöd när man skulle rösta med mentometerknappen nedtryckt.



Den åtråvärda biljetten! TV-rutan kring SR-loggan markerar att i koncernen ingick även »Sveriges Radio Televisionen»

 

 

 

Bild från 1964 som visar ett SR-kontrollrum (bild ur en produktkatalog från Telefunken) och här ser vi två Telefunken bandspelare modell M5 A (rör-modellen). Det är en radiostudio på »K1» vid Sveavägen/Lidingövägen där Melodiradion (bland andra) och TV samsades i de f.d. militära barackerna. Inne i studion poserar här en representant från Telefunken. Teknikern är Bertil Stillström, som tiotalet år senare hamnade på Radio Halland i Halmstad. Som studiomonitor har man en elektrostathögtalare från Quad, här riggad för närfältslyssning eftersom utrymmet mellan kontrollbordet och väggen in till studion är ovanligt trångt, mycket trängre än det senare blev i k-rummen i Radiohuset i Stockholm, när detta blev färdigt. Mixerbordet är ett KB 08, där KB anger »kontrollbord» och »08» för åtta reglar (plus lyssningsreglar i gruppen till vänster). Det konstruerades av bl.a Einar Engman på SR TKALA. Reglarna var nedsänkta i panelen och vissa hade inkopplingsbar »loudness». Toppnivåmätaren som syns i en svart låda framför teknikern gick under namnet Disa, ett danskt märke. Det var en så kallad spegelreflexmätare och i instrumentet internt var monterad en liten spegel som belystes av en ljusstråle från en lampa. Spegelns ringa massa gjorde instrumentet snabbare än i instrument som driver en mekanisk visare - den lilla vridningen av spegeln vinklade ljusstrålen som på så vis ersatte visaren och gjorde att ljuset skickades ut över en stor skala med en ljusprick på Disans fönster framtill. Instrumentet hade faktiskt den integrationstid som senare gjordes till Nordisk standard för PPM-skala, nämligen 10 millisekunder. Studiomiken är en Neümann M49 med rör. Studiobordet var med ett hål i för att dämpa nära reflexer under miken. Ljudkvaliteten var hög och skulle fortfarande överträffa utrustningar som idag anses ligga på topp. Alla inspelade band från den här tiden lät mycket bra. Men det som mest avviker från hur det ser ut i en radiostudio idag är teknikerns garderob och frisyr, och den askkopp som står och tronar till vänster om teknikern på bordet.

 

Upphovsrättsliga regler för innehållet på denna webb: Du får mycket gärna använda och kopiera innehåll för personligt icke-kommersiellt bruk.
Å andra sidan är det strängeligen förbjudet att använda något av materialet för att sälja helt eller delvis på något sätt. radioarkiv@gmail.com